Nykantianism

Nykantianism, rikt differentierad, huvudsakligen tysk tankeströmning i 1800- och 1900-talens filosofi med tyngdpunkt under tiden 1870–1920 men med avläggare in i våra dagar. Riktningen var uppdelad i ett flertal skolor, som både samverkade och bekämpade varandra och som främst förenades av en strävan att bedriva filosofi som vetenskap under tillämpande av Kants och den kritiska filosofins metoder. I liknande bemärkelse används därför också termen neokriticism.

Rörelsen kan sägas ha börjat med Otto Liebmanns (1840–1912) arbete "Kant und die Epigonen" (1865) och dess motto "tillbaka till Kant". Grunden hade dock lagts av filosofihistoriker som Eduard Zeller (1814–1908) och Kuno Fischer (1824–1907). Avgörande betydelse hade också tänkare som Hermann von Helmholtz och F.A. Lange. Denna tidiga nykantianism var väsentligen teoretisk-filosofiskt inriktad och tolkade Kant i naturalistisk riktning; den omtalas därför ibland som den fysiologiska nykantianismen.

Inom den senare nykantianismen kan man skilja mellan flera huvudriktningar. Den metafysiska nykantianismen började med Liebmann, men viktiga representanter var också Johannes Volkelt och Friedrich Paulsen (1846–1908), som båda ville tolka Kant som en i grunden idealistisk metafysiker. Till den metafysiska varianten kan också den realistiska nykantianismen anses höra, som utvecklades av Liebmanns elev Alois Riehl (1844–1924).

Till det vetenskapliga idealet anslöt sig också den transcendentalfilosofiska nykantianismen eller ¤Marburgskolan, representerad framför allt av Hermann Cohen och Paul Natorp, men även av Ernst Cassirer. Intressant men i samtiden mindre inflytelserik var Göttingenskolan, vars viktigaste gestalt var Leonard Nelson. Heidelbergskolan, också kallad Badenskolan, leddes av Wilhelm Windelband och Heinrich Rickert, kända bl.a. för sin distinktion mellan de nomotetiska naturvetenskaperna och de ideografiska human- och samhällsvetenskaperna. Man talar ibland även om en relativistisk eller sociologisk nykantianism, representerad bl.a. av Wilhelm Dilthey, som dock knappast var nykantian i egentlig mening, och sociologen Georg Simmel.

Som representanter för en svensk nykantiansk strömning kan nämnas Hans Larsson, Vitalis Norström och Alf Nyman. Den teologiska eller religionsfilosofiska nykantianismen, representerad av bl.a. Albert Ritschl och Wilhelm Herrmann, har i Sverige haft en motsvarighet i Anders Nygren och lundateologin.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar