Försvarsmekanism

Försvarsmekanism, ett av de centrala begreppen i psykoanalysens teoribyggnad. Freud upptäckte tidigt att hans patienter under behandlingen gjorde motstånd mot insikt. De värnade om det sinneslugn som insikten skulle ha berövat dem. Motståndskrafterna fick beteckningen försvar. Försvarsmekanismerna aktiveras, enligt psykoanalytisk teori, av ångestsignaler när oacceptabla impulser kommer nära medvetandetröskeln. Till en början uppfattade Freud bortträngning, dvs. direkt uteslutning ur det medvetna upplevandet, som den allt dominerande försvarsmekanismen. Anna Freud gjorde en banbrytande insats för att beskriva och systematisera olika former av försvarsmekanismer. Bland dessa kan nämnas reaktionsbildning, isolering, projektion, introjektion, förskjutning, intellektualisering och sublimering.

En effektiv försvarsmekanism befriar individen från medveten insikt om en konflikt men löser den inte. Den dolda konflikten binder psykisk energi och kan ge sig indirekt till känna i form av symtom. Vilken mekanism som kommer till användning beror dels på den interna konfliktens art, dels på konstitutionella faktorer. Vissa är förankrade i tidiga utvecklingsstadier, t.ex. projektion, andra i sena, t.ex. isolering. Olika former av neuroser präglas av olika typer av försvarsmekanismer, t.ex. tvångsmässiga neuroser av isolering. Försvarstyperna diagnostiseras vanligen i patient–terapeutrelationen. Numera finns också objektiva diagnosmetoder (t.ex. Defence Mechanism Test och Meta-Contrast Technique).

Försvarsmekanismer ingår även i individens naturliga anpassning. Intellektualisering och sublimering betraktas som normala försvarsstrategier. Skillnaden mellan normalt och patologiskt bruk av försvar är att försvaren hos normalmänniskan inte ensidigt och stelt tillåts dominera upplevandet. Hon tränger bara tillfälligt bort en oacceptabel impuls eller avskär i effektivitetssyfte för stunden sina tankar från störande känslor.