Häckningsparasitism

Häckningsparasitism, beteendet hos vissa fågelarter att lägga ägg i andras fåglars bon. Det naturliga urvalet gynnar de individer som producerar störst mängd avkomlingar av bästa kvalitet, räknat över individens hela livstid. Ett sätt är att på andra individer av den egna arten eller av annan art vältra över så mycket som möjligt av de ansträngningar och risktagningar som ofrånkomligen uppstår i samband med fortplantningen. Intraspecifik häckningsparasitism (inom en art) förekommer hos t.ex. knipa och stare och tillfälligt hos många andra arter, medan gök använder sig av interspecifik häckningsparasitism (mellan arter). Många av världens gökarter är häckningsparasiter, liksom t.ex. änkor inom familjen vävare, kostarar inom familjen trupialer och troligen alla arter honungsgökar. Värden har mycket att förlora på att bli utsatt för parasitism, varför det uppstår en evolutionär kapplöpning, där parasiten utvecklar drag ägnade att "lura" värden, som kontrar med en alltmer raffinerad urskiljningsförmåga. Många till synes lämpliga värdarter blir aldrig utsatta för interspecifik häckningsparasitism, vilket tyder på att de utvecklat så effektiva motmedel att parasiten gett upp striden. Å andra sidan har man observerat att skatgöken förstör värdens (oftast ett skatpar) hela kull, om den vid återbesök finner sitt eget ägg utkastat – värden tvingas på så sätt att acceptera intrånget. Motsvarande vana finns här och var på andra håll inom djurriket, nämligen där någon form av avancerad yngelvård förekommer och fortplantningskostnaderna därför är särskilt höga. Bland sociala steklar finns exempelvis åtskilliga arter med "gökvanor".

Kategori: 

Lägg till ny kommentar