Hegelianism

Hegelianism, sammanfattande benämning på de olika riktningar som tar sin utgångspunkt i Hegels filosofi. Hegelianismen har alltsedan sin begynnelse varit djupt splittrad. Redan på 1830-talet urskilde man tre olika strömningar, vilka efter mönster från franska revolutionen benämndes höger, centrum och vänster. Oenigheten gällde både Hegels religionsfilosofi och hans politiska teori men rörde i grunden innebörden i hans dialektik, dvs. nerven i hans tänkande. Högerhegelianerna hävdade att Hegel väsentligen accepterade det bestående samhället och med sin filosofi endast ville söka den djupare innebörden – förnuftigheten – i det som var. Medan centrum intog en förmedlande ståndpunkt, hävdade vänsterhegelianerna att dialektiken innebar att varje tillstånd, även det innevarande, måste ge upphov till sin egen negation. Historien uppvisade alltså ständig förändring. Debatten kom först att gälla religionen. D.F. Strauss bok "Das Leben Jesu" (1835), som trots sin allt annat än populära karaktär såldes i mer än 100 000 exemplar, väckte med sin radikala omtolkning av Jesusgestalten en debatt som sträckte sig över stora delar av Europa, även Sverige. Debatten hade också politisk innebörd – den riktade sig t.ex. mot statskyrkan – och under 1840-talet blev det politiska inslaget dominerande. Marx och Engels hade båda tagit bestående intryck av Hegel och vänsterhegelianismen.

Efter revolutionerna 1848–49 försvagades hegelianismen märkbart i Tyskland. "Hegel behandlas som en död hund", skrev Marx 1873. Det var sant för Tyskland men inte för den anglosaxiska världen eller Italien, där hans filosofi under denna period fick talrika anhängare. I synnerhet blev hans inflytande i Storbritannien betydande: T.H. Green, F.H. Bradley, John McTaggart och andra spelade en viktig roll, och det hegelska inflytandet bröts först i och med G.E. Moores och Bertrand Russells framträdande. I Italien blev Benedetto Croce, som var starkt influerad av Hegel, en dominerande filosof under flera decennier efter år 1900.

En tysk Hegelrenässans kan sägas ta sin början med Wilhelm Diltheys "Der junge Hegel" (1905). Ett nytt intresse kom nu att ägnas Hegels tidiga skrifter, inte minst hans teologiska ungdomsverk, som sågs som nyckeln till hela hans tänkande.

Andra kom att sysselsätta sig med Hegels statsteori, som ofta tolkades i djupt konservativ anda eftersom den sågs som ett stöd för den rådande auktoritära samhällsordningen. Samtidigt kom Hegel att intressera många marxister, något som blev ännu mer påtagligt från 1930-talet och framåt. Det var först nu som han på allvar introducerades i Frankrike, genom bl.a. Alexandre Kojève, som i sin tur präglade Sartres, Simone de Beauvoirs och andras världsbild. Ännu i dag är Hegel föremål för ett intensivt studium, nu långt utanför Europas gränser.

Ingen modern filosof har övat ett så vittförgrenat och motsägelsefullt inflytande som Hegel. Så t.ex. finns det hegelianer företrädda inom snart sagt alla politiska ideologier, inom konservatismen genom en mångfald elever, inom liberalismen genom t.ex. T.H. Green, inom socialismen genom Marx och Engels, och inom anarkismen genom Bakunin. Inom en rad områden är hans inflytande fortfarande märkbart, t.ex. inom estetiken och historiefilosofin. Den väldiga internationella Hegelforskningen liksom de nya, kritiska utgåvorna av hans verk bidrar ytterligare till att hålla intresset vid liv, ett intresse som motiveras redan genom det enorma inflytande Hegel haft på de senaste århundradenas tänkande.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar