Humanism

Humanism som filosofi

Humanism, i filosofisk bemärkelse ett etiskt-estetiskt förhållningssätt som grundas i en normativ uppfattning av människans väsen. Därmed avses å ena sidan att människan har ett värde som inte får kränkas, å den andra att hon har möjligheter och frihet att utvecklas moraliskt, estetiskt och intellektuellt och därigenom förverkliga sin mänsklighet. Humanism innebär ett avståndstagande från olika former av brutal eller förnedrande behandling av människor. Humanism står också i opposition till teorier som förnekar människans frihet och beskriver henne som styrd av ödet, arvsynden, sin biologiska natur, det genetiska arvet, den sociala miljön eller andra strukturer. Humanism är ett honnörsbegrepp med vidsträckt och diffus användning i vardagsspråket och den allmänna debatten. Det förekommer emellertid också som filosofisk term, särskilt i de kristna, marxistiska och existentialistiska traditionernas diskussion av människans villkor.

Humanism som historisk företeelse

Humanism som historisk företeelse – vanligen i bestämd form, humanismen – ett bildningsprogram där människans förädling antas bäst bli förverkligad genom studiet och efterliknandet av den grekisk-romerska antiken. Humanism i denna mening innefattar i regel element av det humanistiska förhållningssätt som beskrivits under moment 1, men framför allt är den en kulturströmning som frambringat pedagogiska, litterära, konstnärliga och lärda insatser. Humanismen uppstod på 1300-talet i Norditaliens stadsstater, i vilkas politiska kultur ett nytt intresse för framför allt den romerska antiken utvecklades. Det bars upp av humanisterna, som var lärare i och utövare av de s.k. studia humanitatis, bland vilka retorik var det viktigaste och till vilka man också räknade grammatik, poesi, historia och moralfilosofi. Förmågan att tala ansågs i enlighet med den antika retoriktraditionen vara en specifikt mänsklig talang, vars uppodling och förfining gjorde människan mer mänsklig. Ett grunddrag i renässansens humanism var imitationen. Den gällde såväl formen som innehållet i den romerska kulturen: både Ciceros latin och vältalighet och de moraliska och politiska exempel och ideal som de antika texterna tillhandahöll.

Mer filosofiska uttryck, i anslutning till nyplatonska och hermetiska teman, fick den humanistiska frihets- och fulländningstanken hos Pico della Mirandola och Marsilio Ficino. Norr om Alperna, där humanismen vann insteg samtidigt med reformationen, fick den en starkare kristen prägel (Erasmus, Thomas More, Melanchthon). Efter hand fick de humanistiska ämnena en central ställning vid Europas lärda skolor och universitet som de behöll åtminstone till 1800-talets slut.
Humanismens kunskapsintresse var praktiskt: vetandet måste göras levande av retoriken för att bli nyttigt i det moraliska och politiska livet. Till skolastiken, som gjorde teologin till abstrakt vetenskap och därvid använde ett oklassiskt facklatin, stod den tidiga humanismen i opposition. Den antagonism mellan humanism och naturvetenskap vi känner från modern tid förelåg däremot först på 1700-talet. Om humanismen i sig själv inte var vetenskapligt inriktad, befordrade den ändå uppkomsten av metoder för studiet av språk, texter och historia och gav därigenom indirekt upphov till den humanistiska forskningen.

En förnyelse av det humanistiska antikintresset skedde i slutet av 1700-talet, då tyngdpunkten överflyttades på den grekiska kulturen. Särskilt i Tyskland blev denna s.k. nyhumanism intellektuellt betydelsefull, eftersom den förenades med filosofisk idealism, nya vetenskapliga metoder och nationella kultursträvanden. Den äldre humanismens imitation förkastades och ersattes av ett fördjupat förhållande till antiken i vilket den grekiska och moderna andan, i synnerhet den tyska, skulle mötas och förenas i en harmonisk enhet. Samtidigt blev den klassiska filologin – studiet av den klassiska litteraturen och antikforskningen – den ledande humanistiska vetenskapen. I det gymnasium som skapades av Wilhelm von Humboldt gjordes de klassiska språken till huvudstudium med motiveringen att de var de bästa medlen till personlighetens allsidiga och harmoniska utveckling.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar