Keynesianism

Keynesianism, riktning inom nationalekonomisk makroteori som uppstod under 1930-talet och hade sitt största inflytande under 1950- och 1960-talen; den är uppkallad efter John Maynard Keynes. Keynesianismen är till skillnad från klassisk och neoklassisk nationalekonomi pessimistisk till marknadsmekanismens förmåga att skapa balans med full sysselsättning i samhällsekonomin. Enligt keynesianismen finns det inte någon automatisk tendens till full sysselsättning ens på lång sikt, men möjligheterna att åstadkomma hög sysselsättning med hjälp av framför allt finanspolitiska åtgärder (variationer i skatter och statsutgifter) är enligt keynesianismen goda. Stabiliseringspolitiken kan och bör vara aktiv. Den ekonomiska politiken skall genom ständiga ingrepp parera de störningar som drabbar samhällsekonomin, så att mål som full sysselsättning, låg inflation etc. hela tiden är uppfyllda.
Keynesianismen har sitt ursprung i den stora depressionen på 1930-talet. Äldre nationalekonomi hade svårt att förklara vad den djupa lågkonjunkturen och massarbetslösheten berodde på. Keynes bok från 1936 "The General Theory of Employment, Interest and Money" innebar emellertid ett viktigt vetenskapligt framsteg. I den förklarade han arbetslösheten med att efterfrågan på varor och tjänster var för låg. Motmedlet skulle därför vara en expansiv finanspolitik med höjda statsutgifter och/eller sänkta skatter.

En viktig del av Keynes teori utgjordes av bestämningen av jämviktsnationalinkomsten. Denna karakteriseras av att den totala efterfrågan på varor och tjänster (privat konsumtion och investeringar + offentlig konsumtion och investeringar + export"import) skall vara lika med nationalinkomsten. Att nationalinkomsten befinner sig i jämvikt betyder emellertid inte att det råder full sysselsättning. Ordet jämvikt avser här endast att nationalinkomsten är så hög att produktionen är lika med efterfrågan för varor och tjänster. Det kan samtidigt råda en mer eller mindre hög konjunkturarbetslöshet.
Konsumtionen beror på nationalinkomstens storlek. Ju större nationalinkomsten är, desto större blir också konsumtionen och därmed den totala efterfrågan på varor och tjänster. En ökad efterfrågan, t.ex. beroende på ökade statsutgifter, resulterar i att företagens produktion och sysselsättning ökar. Den ökade sysselsättningen leder till ökade inkomster för hushållen och ytterligare efterfrågan. Expansionen fortsätter ända tills inkomster och efterfrågan åter är lika. Den slutliga ökningen av inkomsterna kan bli flera gånger större än den ursprungliga efterfrågeökningen. Förhållandet mellan den slutliga ökningen i nationalinkomsten och den ursprungliga efterfrågeökningen kallas för multiplikatorn.

Keynes utgick från att konsumtionen i första hand påverkades av inkomsterna, medan investeringarna i viss mån var beroende av räntenivån, men framför allt påverkades av instabila framtidsförväntningar. Han analyserade också räntebildningen med hjälp av likviditetspreferensteorin, en teori för efterfrågan på pengar.

Keynes teori slog snabbt igenom. Både vetenskapligt, ekonomiskt och politiskt kom hans tankar att få stor betydelse. John Hicks formaliserade och förenklade 1937 Keynes analys av nationalinkomst och sysselsättning med hjälp av IS–LM-modellen. Enligt denna bestäms den nominella nationalinkomsten och räntan samtidigt, så att det råder jämvikt på varumarknaden (nationalinkomsten är lika med den aggregerade efterfrågan på varor och tjänster) och penningmarknaden (penningmängden är lika med efterfrågan på pengar). Hicks formalisering gjorde att det fanns en god analytisk utgångspunkt för andra ekonomer att vidareutveckla den keynesianska teorin.

En viktig anledning till att Keynes teori fick ett så snabbt genombrott var att den gav konkret vägledning för konjunkturpolitiken, speciellt hur man genom statlig utgifts- och skattepolitik skulle kunna motverka arbetslösheten under djupa lågkonjunkturer. Det var således finanspolitiken som var huvudinstrumentet för att åstadkomma full sysselsättning. Keynes trodde mindre på penningpolitikens möjligheter. En anledning till det var att ökningar av penningmängden knappast skulle kunna pressa ner räntan (jfr likviditetsfällan), vilket i sin tur gjorde det omöjligt att genom låga räntor stimulera investeringarna tillräckligt för att på den vägen höja efterfrågan på varor och tjänster och därmed sysselsättningen. Den andra sidan av myntet var emellertid att det lånefinansierade budgetunderskott som en ökning av statsutgifterna eller en minskning av skatterna skulle åstadkomma inte nämnvärt skulle påverka ränteläget. Försök att höja sysselsättningen med ökad efterfrågan skulle därmed inte riskera att få en minskning av den privata efterfrågan som bieffekt.

Under efterkrigstiden kom den keynesianska analysen att utvecklas åt olika håll. Makroteorin, som skall förklara vad som händer i ekonomin i stort, baserades på Keynes teori. Detta innebar också att man, till skillnad från mikroteorin, inte framhöll prismekanismens betydelse. De keynesianska tankarna kom också att genomsyra allmänhetens och politikernas syn på den ekonomiska politiken. Det blev allmänt accepterat att staten skulle styra konjunkturutvecklingen genom en kombination av finans- och penningpolitiska medel så att man samtidigt uppnådde full sysselsättning och ett stabilt penningvärde.

Utvecklingen av Keynes analys skedde dels genom noggrannare analyser av olika delar av hans modell, dels genom empiriska undersökningar av centrala komponenter såsom konsumtionsfunktionen, investeringsfunktionen och efterfrågefunktionen för pengar.

Keynes modell tog ursprungligen inte hänsyn till utrikeshandeln. En sådan utvidgning gjordes emellertid 1943 av Fritz Machlup. Vidare arbeten har gjorts av bl.a. James Meade. Konsumtionsfunktionen har närmare analyserats av amerikanen James S. Duesenberry, Franco Modigliani och av Milton Friedman. Hur investeringar bestäms har analyserats av bl.a. Dale Jorgensen. Teorin för de finansiella marknaderna har utvecklats av James Tobin.
Keynes modell, som keynesianerna utvecklade på olika sätt, var ursprungligen konstruerad för att förklara variationer i nationalinkomst och sysselsättning i ett ekonomiskt läge då full sysselsättning inte uppnåtts. Det innebar att teorin inte var lika bra på att förklara vad som hände om efterfrågan var större än vad som motsvarade full sysselsättning.

Keynes hade visserligen själv tagit upp inflationsproblemet i "How to Pay for the War" (1942), men man kom att komplettera den keynesianska modellen för bestämning av nationalinkomst och sysselsättning med en ganska löst påklistrad teori för inflation. En viktig koppling mellan sysselsättning och inflation erbjöd dock Phillips-kurvan som upptäcktes i slutet av 1950-talet. Phillips-kurvan anger ett empiriskt samband mellan inflation och arbetslöshet. En ökning av inflationen innebär enligt Phillips-kurvan att arbetslösheten minskar.

Keynesianismen kom under 1950- och 1960-talen att allt mer dominera makroteorin. Också den "opposition" som kom bl.a. från monetaristerna accepterade den centrala keynesianska modellen, även om man var oense när det gällde en del av de empiriska relationerna och därmed drog andra slutsatser om hur den ekonomiska politiken borde utformas (jfr monetarism).

Fr.o.m. slutet av 1960-talet blev keynesianismen emellertid ifrågasatt på många håll. Den koppling mellan sysselsättningsteorin och inflationsteorin som Phillips-kurvan gav baserades på att det verkligen var fråga om ett stabilt samband. Men både teoretiska överväganden och empiriska observationer fick allt fler ekonomer att tvivla på Phillips-kurvans stabilitet. När möjligheterna att föra en keynesiansk stabiliseringspolitik med full sysselsättning och stabilt penningvärde tedde sig allt mer dystra började tvivlen växa sig starkare. Det ledde till att monetarismen kom att aktualiseras i början av 1970-talet. En ytterligare anledning till keynesianismens kris var att allt fler började se avsaknaden av koppling mellan mikroteorin och den keynesianska makroteorin som ett problem.

Den minskade tron på den etablerade makroteorin ledde till att man på olika sätt försökte undersöka dess grundvalar. Axel Leijonhufvud skev en uppmärksammad bok 1968, "On Keynesian Economics and the Economics of Keynes", där han hävdade att Keynes General Theory väsentligen hade missförståtts och förvrängts vid utvecklingen av den keynesianska makroteorin. I början av 1970-talet lyckades R.J. Barro och H.I. Grossman härleda den keynesianska makromodellen från neoklassisk mikroteori, som generaliserats till att beakta att jämviktsbrist på olika marknader ger upphov till ransoneringsrestriktioner (t.ex. köer) som hushåll och företag måste ta hänsyn till. Edmond Malinvaud visade senare att detta ledde till att man kunde beskriva arbetslöshetsproblemet i mer generella termer än vad man hittills hade gjort. Speciellt var det viktigt att arbetslöshet antingen kunde uppkomma p.g.a. för höga reallöner (klassisk arbetslöshet) eller p.g.a. för låg aggregerad efterfrågan (keynesiansk arbetslöshet).

Försöken att basera den keynesianska makroteorin på neoklassisk mikroteori var till en början mest framgångsrika när det gällde att förklara effekterna av den jämviktsbrist som uppstår när priser och löner är trögrörliga, men det var svårare att förklara varför pris- och löneanpassningen tog så lång tid. Den ofullständiga kopplingen mellan mikroteorin och den keynesianska makroteorin är en del av förklaringen till utvecklingen av den nya klassiska makroteorin under 1970-talet. Den baseras, i kontrast till den keynesianska makroteorin, på antagandet att det hela tiden råder jämvikt på alla marknader.

Många fenomen, i synnerhet ofrivillig arbetslöshet, är emellertid svåra att förklara om man antar att priser och löner ändras tillräckligt snabbt för att det ständigt skall råda jämvikt på ekonomins alla marknader. Under 1980-talet har därför många ekonomer arbetat med att förklara förekomsten av pris- och lönestelhet.