Kannibalism

Med kannibalism menar vi oftast den som kan förekomma bland människor eller djurarter. Utöver det förekommer även kannibalism i astronomiska diskussioner bland galaxer.

Kannibalism, (av sp. caníbal, caríbal, till Caniba, Carib, av Columbus anförda namn på indianer på Cuba och Haiti, vilka troddes vara människoätare) förtärande av hela eller delar av individen av den egna arten.

Kannibalism hos människor

Berättelser om kannibalism bland människor (antropofagi) finns från kulturer i alla världsdelar. Från Amerika finns berättelser om kannibalism inte bara hos invånarna på de karibiska öarna utan också hos azteker och irokeser samt hos karibtalande folk på det sydamerikanska fastlandet (t.ex. tupinambá). Inom Polynesien finns sådana berättelser bl.a. från maori på Nya Zeeland och från Nya Kaledonien och Fiji. Bland fore-folket i inre Nya Guinea har kannibalism ansetts vara orsaken till den gåtfulla infektionssjukdomen kuru.

På grundval av den stora mängden av berättelser har äldre antropologer indelat kannibalismen i två huvudtyper, endokannibalism – då man äter medlemmar av den egna gruppen – och exokannibalism – då man äter främlingar, främst dödade fiender. Dessutom finns sporadiska fall av vad som kan kallas överlevnadskannibalism, där ätandet av andra människor inte grundas på en kulturell konvention utan är alternativet till att svälta ihjäl i ett kritiskt läge.

Enstaka fall av överlevnadskannibalism finns säkert dokumenterade. Gemensamt för samtliga berättelser om institutionaliserad mänsklig kannibalism är däremot att inga av dem är ögonvittnesskildringar. I en kritisk studie från 1979 av ett stort antal sådana berättelser har den amerikanske antropologen William Arens (f. 1940) dragit slutsatsen att det inte finns oemotsägliga bevis för att kannibalism har existerat som ett kulturellt vedertaget fenomen i något forntida, historiskt eller nutida samhälle. Inte oväntat väckte Arens bok häftig debatt bland antropologer och arkeologer. I dag tycks man dock i stort sett vara överens om följande: samtidigt som förekomsten av institutionaliserad mänsklig kannibalism inte fullständigt kan avvisas, kan man inte heller i fortsättningen anse den som ett ovedersägligt faktum. I en översikt över 1980-talets forskning på området fastslår Paul Bahn (i New Scientist 1991) att arkeologer och antropologer har tilltagande svårigheter att finna belägg för existensen av kannibalism som kulturellt bruk i mänskliga kulturer. Däremot är "kannibalism" ett nästan universellt kulturfenomen i den meningen att idén om kannibalism (liksom t.ex. idén om incest) ofta används i etnocentriskt syfte för att karakterisera andra folkgrupper som vilda eller omänskliga. (Många afrikanska folk var t.ex. övertygade om att de europeiska kolonisatörerna var kannibaler, men till skillnad från samma folks berättelser om sina grannar togs dessa föreställningar inte på allvar av vetenskapen!). Somliga arkeologers och antropologers övertygelse om kannibalismens existens som kulturellt bruk bland forntida eller primitiva folk har motsvarande innebörd: den understryker uppfattningen om civilisationens förfinande inverkan på människans annars i grunden djuriska natur.

Kannibalism hos djur

Kannibalism förekommer ibland hos husdjur. Så kan t.ex. en sugga eller en kaninhona äta upp sina ungar vid födseln och en minkhona även senare om hon blir skrämd. I slaktsvinsproduktion kan kannibalism i form av svansbitning vara ett problem, orsakat av bl.a. brister i foder och miljö. Tillräckligt utrymme och tillgång på halm att äta anses förebygga det abnorma beteendet. Förebyggande svanskupering hos spädgrisar tillämpas i vissa länder men är inte tillåten i Sverige.

Hos höns förekommer kannibalism framför allt under den första värpmånaden och består av hackande i kloakregionen och av att tarmarna dras ut. Offret intar parningsställning och tycks underkasta sig avlivningen. Dämpad belysning anses motverka tendensen till kannibalism hos höns. Näbbtrimning genom att man bränner av spetsen förekommer i vissa länder men är förbjuden i Sverige. Kannibalism finns även hos icke domesticerade djur från insekter till däggdjur. Det förekommer både vuxna djur som äter vuxna djur, vuxna som äter ungar (jfr infanticid) och ungstadier som äter ungstadier. Kannibalism är ett exempel på anpassning till fördel för individen men inte för populationen eller arten.

Kannibalism hos galaxer (astronomi)

Kannibalism i astronomin den process som innebär att en mindre galax införlivas med en större. När en mindre galax färdas in i halon hos en större påverkas den av dynamisk friktion vilket bromsar rörelsen. Resultatet blir att den mindre galaxen gradvis närmar sig den större för att så småningom "slukas". Fenomenet är vanligt i centrum av täta galaxhopar.

Lägg till ny kommentar