Mandeism

Mandeism, mandéernas religion. Mandeismen har en gnostisk prägel. I sina äldsta skikt härrör den från senantiken och innehåller judiska, kristna, babyloniska och iranska element. Johannes Döparen spelar en viktig roll, däremot inte Jesus. Det finns ett särskilt prästerskap. Det viktigaste sakramentet är dopet, som kan upprepas många gånger och som måste ske i rinnande ("levande") vatten (yardna, eg. 'Jordan'). Andra ceremonier utförs i en muromgärdad kulthydda. Åskådningen är utpräglat dualistisk som i andra gnostiska system, särskilt manikeismen. Motsatserna gott–ont, ljus–mörker, själ–materia utgör bärande motiv.

Litteraturen är mycket omfångsrik och avfattad på mandeiska. Bland de heliga skrifterna från förislamisk tid märks Qulasta ('Lovprisning') med liturgier för dop- och reningsceremonier och dödsmässan. I Diuan Abatur ('Abatur-divanen') skildras själens himmelsresa och hur själen prövas vid ett antal "vaktställen" för att till sist vägas av gudomligheten Abatur. Bland de skrifter som redigerats under islamisk tid är de viktigaste Ginza ('Skatten') och Sidra d-Iahia, "Johannesboken". Den senare handlar bl.a. om världens skapelse och om olika frälsargestalter men inte så mycket om Johannes Döparen som titeln antyder. Bland de talrika gudomligheterna i den himmelska ljusvärlden intas främsta platsen av Manda d-Hiia ('Livets Kunskap'), en frälsargestalt som hjälper själen under himmelsfärden.