Parasitism

Parasitism (av parasit), förhållandet att en organism utnyttjar resurser på en annan organisms direkta bekostnad. Den organism som utnyttjar kallas parasit, och den som blir utnyttjad kallas värd. Parasiten är oftast mindre och har ofta kortare generationstid än värden. Av praxis brukar inte predation och inte heller bete av växter inbegripas i parasitism p.g.a. att angriparen här normalt är större än den angripne och att den senare omedelbart konsumeras. I parasitismens typfall, vilket gäller t.ex. många arter bakterier, protozoer, maskar, leddjur och svampar, lever parasiten av värdens vävnader utan att värden normalt dödas som följd av angreppet. En parasit kan leva utanpå värden som ektoparasit eller inuti värden som endoparasit. Parasitism inbegriper dock ett brett spektrum, från det att värden åsamkas endast begränsad skada – t.ex. då organismer stjäl föda från andra (kleptoparasitism), då värden utnyttjas som arbetskraft, t.ex. boparasitism, eller som källa för närsalter (halvparasitiska växter), eller då värden åsamkas olika grad av vitalitetssänkning eller kroppslig skada, t.ex. stylopisering – till att värden dör som en följd av parasitismen. Om det ingår i strategin att värden slutligen dör kallas angriparen parasitoid. Hit hör bl.a. flertalet parasitsteklar. Det är inte heller ovanligt att en organism – då kallad hyperparasit – lever parasitiskt på andra parasiter.

Det är vanligt under evolutionens gång att parasiter får ett ibland till oigenkännlighet reducerat utseende jämfört med icke parasiterande släktingar. Många kroppsdelar saknar funktion hos i synnerhet endoparasiter och har därför tillbakabildats. I gengäld kan det ha utvecklats speciella anpassningar, såsom fasthållningshakar eller särskilda spridningsstadier. Hos parasitiska kärlväxter reduceras vanligen bladen, klorofyllproduktionen upphör eller reduceras kraftigt och delar av ledningssträngarna tillbakabildas; näringsupptaget sker vanligen genom speciella absorptionsorgan, haustorier.

Många parasiter har en livscykel som inbegriper mer än ett värddjur, s.k. värdväxling. I sådana fall brukar man benämna den värd där parasitens könliga förökning sker huvudvärd. En eller flera mellanvärdar är i sådana fall nödvändiga för parasitens utveckling, förökning och/eller spridning. Sådana livscykler brukar benämnas indirekta, medan arter som sprids utan mellanvärdsstadier sägs ha direkta livscykler.

Ett stort antal svamparter är parasiter på andra organismer, där de ofta kan orsaka svåra skador. Vissa är obligata parasiter, dvs. de kan endast leva parasitiskt, medan andra är fakultativa parasiter, dvs. de kan leva såväl parasitiskt som saprofytiskt. Också bland växter finns såväl obligata som fakultativa parasiter. Vissa är helparasiter, dvs. de är helt hänvisade till parasitiskt levnadssätt; de har ofta ett reducerat vegetativt utseende. Andra, som är halvparasiter, har viss förmåga till fotosyntes. Parasitiskt levande växter är bl.a. snyltrot och vätteros, båda helparasiter, samt kovaller och ögontröst, vilka är halvparasiter.

Parasitism är utomordentligt vanligt bland djur. Ett flertal djurgrupper (t.ex. sug-, band- och äkta hakmaskar) omfattar endast parasitiska arter. Bland insekterna är minst 1/4 av alla arter parasitoider. Också bland protozoer utgör parasitiska arter en stor andel. I stammen Apicomplexa, där samtliga arter är parasiter, finns t.ex. malariaorganismer och coccidier. Vidare finns skäl att anta att praktiskt taget varje flercellig djurart är värd för minst en egen art av mikrosporidier, som är en grupp intracellulära protozoer. Sannolikt lever sålunda långt mer än hälften av alla organismarter som parasiter.