Sufism

Sufism är ett samlingsbegrepp för islamisk mystik. Begreppet sufi tillämpades på muslimska asketer som i likhet med kristna eremiter klädde sig i mantlar av ylle som en symbol för ånger och självförnekelse. Detta drag i tidig sufism kan spåras tillbaka till Muhammed och Koranen och ännu längre till de syriska kristna kyrkorna, som var vittförgrenade i det muslimska samhället. Den snabba materiella tillväxten under de umayyadiska kaliferna stod i skarp kontrast till Muhammeds enkla livsideal. Den gudssökande människan kallades av sufierna en resande (salik), som långsamt fortskrider genom olika stadier längs en väg (tariqa) som leder till målet: att uppgå i verkligheten (fana fi l-haqq). Sufierna sökte efter belägg i Koranen. Där betonas visserligen avståndet mellan Gud och skapelsen, men det sägs också att Gud är människan närmare än halsådern (sura 50:16/15) och att människan kan få komma Gud nära (3:45/40). Inom människan finns en gudomlig gnista, ty Gud inblåste sin ande i henne (32:9/8, 15:29/29).

Mot slutet av 700-talet framhävde sufierna kärleken till Gud (hubb eller mahabba). Man betonade även nödvändigheten att nå bortom den egna personligheten, till försvinnandet (fana) som övergår i förblivandet (baqa) i Gud. I sina beskrivningar av dessa upplevelser av enhet med Gud kunde sufier väcka anstöt hos de rättslärda. I och med al-Ghazali befästes sufismens ställning inom islam och blev i stor utsträckning accepterad av ortodoxins representanter. Under århundradena därefter utvecklades ordensväsendet, t.ex. Bektashiorden och Naqshbandiya. En medlem av en sufiorden kallas dervisch.

Sufismen som fromhetstyp präglas främst av tawakkul ('gudsförtröstan') och ¤dhikr ('erinran'), då man upprepar en bön eller ett av de 99 skönaste namnen för Gud. Sufismen är en typ av folklig fromhet som finns i hela den islamiska världen, från Marocko till Indonesien.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar