Surrealism

Surrealism är en internationell konstriktning som av rörelsens ledare och teoretiker, poeten André Breton, i det första surrealistiska manifestet 1924 definierades som "ren psykisk automatism" och "tankens diktamen i frånvaro av all förnuftskontroll, utan allt vad estetik och moral heter". Den automatistiska metoden kombinerade dadaismens användande av slumpen med drag från Freuds psykoanalytiska teori och terapeutiska metoder. Surrealismen eftersträvade ett direkt och ocensurerat uttryck av människans undermedvetna. Genom att i ord och bild uttrycka drömmar, fantasier och förträngda föreställningar ville surrealisterna befria människans inre jag från det samhälleliga överjagets "tyranni" och såg i denna befrielseakt en parallell till kommunismens ambitioner på det yttre, sociala planet. Surrealismen är därför inte i första hand någon riktning eller stil i konventionell mening utan en ideologi och livshållning, som inom sig har samlat konstnärliga temperament och uttryckssätt av mycket skiftande slag.

Surrealism inom bildkonst

Medan surrealismen i sitt inledande stadium 1919–24 främst var en litterär rörelse (se nedan), blev bildkonsten efter mitten av 1920-talet allt viktigare och så småningom dominerande. År 1928 sammanfattade Breton sina synpunkter på den surrealistiska bildkonsten i den viktiga boken "Le Surréalisme et la peinture", och 1930 utgav han det andra surrealistiska manifestet, som innebar en revision av det första: automatismens möjligheter kändes nu begränsade, och i stället skulle konstnären med intellektets hjälp eftersträva en syntes av dröm och verklighet, av medvetet och omedvetet.

Paris var och förblev den surrealistiska rörelsens centrum (med undantag av åren 1940–45), men de flesta av de ledande surrealistiska bildkonstnärerna kom från andra länder än Frankrike. Ett av undantagen var André Masson, betydelsefull under surrealismens första fas, den automatistiska. Italienaren Giorgio de Chirico betraktades som en föregångare till rörelsen, men surrealisterna var angelägna om att framhålla att surrealistiska bildidéer hade kommit till uttryck även under tidigare epoker. År 1925 ägde den första kollektiva surrealistutställningen rum i Paris, och 1929 hade Salvador Dalí sin debututställning i den franska huvudstaden. Hans s.k. paranoisk-kritiska metod med sina hallucinatoriska drömlandskap och fixeringsbilder, målade med yttersta skärpa i en gammalmästerlig akademisk stil, påverkade starkt den surrealistiska rörelsen. Bland de ledande surrealistiska konstnärerna fanns utom Dalí alltsedan 1920-talet Max Ernst, René Magritte, Yves Tanguy, Joan Miró, Hans Arp och Alberto Giacometti; även Picasso räknades av Breton in i den surrealistiska fållan. Även om det vore fel att tala om en sammanhållen stil möter man ibland gemensamma drag i 30-talssurrealismen, t.ex. de öde, ökenliknande drömlandskapen och de amorfa organiska formerna som kan erinra om kotor och skelettdelar.

Under den surrealistiska konstens "stora" period ca 1925–40 gjordes också åtskilliga konstnärligt tekniska uppfinningar av stor betydelse, t.ex. frottaget (Max Ernst), rayogrammet (Man Ray) och dekalkomanin (Oscar Dominguez). En central roll inom surrealismen har objektet, dvs. kombinationen av olikartade föremål i nya och överraskande konstellationer. Poeten Lautréamonts berömda yttrande "Vackert som det oförmodade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord" har därvidlag varit en outsinlig inspirationskälla. På 1930-talet spreds surrealismen internationellt med viktiga utställningar i bl.a. Köpenhamn och Prag 1935, i London och New York 1936 och i Paris och Amsterdam 1938. Efter andra världskriget samlade Breton de surrealistiska konstnärerna till en ny manifestation i Paris 1947, och rörelsen kan sägas ha existerat som en sammanhållen kraft till hans död 1966.

I Sverige företräddes surrealismen under 1930-talet främst av Halmstadgruppen och Eric Grate, efter kriget av Imaginisterna och Endre Nemes.

Surrealismen har haft en svåröverskattbar betydelse inom 1900-talets konst, reklam och massmediebild. Inom modernismen har det varit den rörelse som i ständig opposition mot den abstrakta och konkreta konstens estetiserande formexperiment hyllat ett fantasieggande, fantastiskt och drömbetonat innehåll; surrealismen har också haft betydelse för den abstrakta expressionismen under 1940- och 50-talen genom dess användande av en automatistisk metod.

Surrealism inom litteratur

Surrealismen har sina litterära rötter i bl.a. 1700-talets skräckroman, i de Sades och vissa tyska romantikers skrifter, hos franska symbolister och dadaister samt hos Apollinaire, vilken 1917 lanserade termen. I surrealismens första manifest (1924) framhöll André Breton att de surrealistiska språkformerna bäst lämpade sig för dialog, som utgjorde ett smidigt instrument för den "automatiska" utsagan, ocensurerad av det rationella medvetandet. Den målsättningen hade han tillsammans med Philippe Soupault försökt realisera i diktsamlingen "Les Champs magnétiques" (1919). Replikernas fria associationer och djärva bildspråk skulle oförmedlat drabba läsaren eller åskådaren och framkalla en omskakande upplevelse. Denna estetiska målsättning vidareutvecklades i teori och praktik av Antonin Artaud under parollen grymhetens teater. Scenkonsten skulle provocera och magiskt betvinga sina åskådare, så att de omskakade betraktade verkligheten med stegrad vitalitet. Breton var tillsammans med Soupault och bl.a. Paul Eluard och Louis Aragon ledande företrädare för surrealismen. I Sverige har Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren m.fl. bitvis skrivit i deras anda.

Surrealismen var till stora delar en revolutionär rörelse med stark anarkistisk men också marxistisk-kommunistisk och freudiansk anknytning. Man ville i grunden förändra den människa och de värderingar, ja, hela den värld som hade lett fram till första världskriget. Det handlade om en frihetssträvan där slumpen och det omedvetna spelade en stor roll; målet var bl.a. ett automatiskt skapande, som skulle stå utanför såväl förnuftets som moraliska och estetiska principers kontroll. Det är lätt att förstå att detta inte alltid gick väl ihop med det politiska budskapet.

Surrealisterna ville gärna försätta sig i drömlika och hypnotiska tillstånd och skrev helst om kärlek, begär, frihet och uppror, icke sällan i den svarta humorns tecken. I centrum stod bildspråket; bäst och starkast är den bild som uttrycker den högsta graden av godtycklighet. Det gällde inte att återge något, utan att göra verkligheten till en del av fantasin. Genom sin bildestetik har surrealismen i grunden förändrat det poetiska uttrycket och därmed radikalt brutit med det tidigare så betydelsefulla retoriska – grekiska och latinska – inflytandet. Det hävdas ibland, förmodligen med stor rätt, att mycket få författare under det senaste halvseklet undgått att påverkas av surrealismen.

Surrealism inom film

Det tidigast kända exemplet på experimentfilm med surrealistiska drag var dadaisten Man Rays "Emak Bakia" (1926), som med hjälp av optiska trick skildrade en kvinnas mentala tillstånd. Rays följande film "L'Étoile de mer" (1928) byggde på ett manus av surrealisten Robert Desnos. Ett annat surrealistiskt färgat avantgardeverk från samma år var "La Coquille et le Clergyman" av Germaine Dulac (1882–1942). Själva inbegreppet av filmsurrealism skapades av Salvador Dalí och Luis Buñuel med "Den andalusiska hunden" (1928), som inleds med en ryktbar bildsekvens där en man vässar sin rakkniv i fullmånens sken och därefter klyver en kvinnas ena öga med den. Dalís och Buñuels "Guldåldern" (1930) var en ursinnig attack mot kyrkan och det borgerliga samhällets moral. Filmen framkallade upplopp vid sina första visningar i Frankrike och blev omedelbart förbjuden. Med sitt bitande hån mot konventioner och sitt ofta drömartade bildspråk var Buñuels senare spelfilmer trogna hans tidiga surrealism. Bland andra filmskapare som arbetat i surrealistisk anda märks René Clair med "Sången om Paris" (1930) och "Leve friheten" (1931), Jean Cocteau med "En poets blod" (1930), Pierre Prévert (1906–88) med "L'Affaire est dans le sac" (1932) och Jean Vigo med "C i uppförande" (1933). Experimentfilmens renässans under 1960- och 70-talen innebar delvis också en vidareutveckling av surrealismen. Som det kanske främsta namnet på området räknas animatören Jan tvankmajer.