Voluntarism

Voluntarism är en åskådning som tillskriver viljan den ledande funktionen i själslivet. Under medeltiden möter vi en voluntarism som i Augustinus efterföljd innebär att både kunskapen och det etiska handlandet primärt anses bestämda av viljan. Bl.a. Duns Scotus och Bonaventura företräder en sådan voluntarism, medan andra, främst Thomas av Aquino, räknar med intellektets primat. Martin Luther företräder en bibliskt förankrad voluntarism: hela människans inriktning bestäms av en inre, fördold vilja, präglad av arvsynden, förvandlad genom Kristustron. En teologisk voluntarism (som hos Duns Scotus och Ockham) kan innebära att det ytterst anses vara Guds fria vilja, inte objektiva normer, som bestämmer vad som är gott. Hos vissa filosofer kan man tala om en metafysisk voluntarism (Schopenhauer och Bergson); viljan betraktas som styrande grundprincip inte bara för människan utan för hela världsförloppet. Olika former av etisk voluntarism återfinns hos William James ("pragmatisk" voluntarism) och Friedrich Nietzsche ("viljan till makt" som moralisk princip).

Kategori: 

Lägg till ny kommentar