Expressionism

Expressionism (fr. expressionnisme, ytterst av lat. expressio 'uttryck'), riktning inom 1900-talets bildkonst, arkitektur, litteratur, teater och film.

Bildkonst

I första hand betecknar expressionism numera en starkt målerisk modernism med primitivistiska drag i tysk, österrikisk och skandinavisk konst under 1900-talets första årtionden. Termens ursprung är omdiskuterat, liksom frågan om vilka konstnärsgrupperingar och enskilda konstnärer som skall räknas dit. Klart står att de franska fauvister som 1911 visades på Berliner Sezessions 22:a utställning i utställningskatalogen betecknades som expressionister. Samma år användes beteckningen med likartad syftning i Sverige, men den fick snart vidare innebörd. I kretsen kring Herwarth Walden och hans tidskrift och galleri Der Sturm kom termen att beteckna snart sagt all modernistisk konst. Huruvida ¤fauvismen bör räknas till expressionismen har ifrågasatts, trots att beteckningen först tycks ha använts om denna riktning. Fauvismens svala, ytmässiga dekorativism skiljer sig från den starkare emotionella laddningen hos den tyska och skandinaviska expressionismen.

Oklarheten kring expressionismen som begrepp har sin grund i att någon allmänt godtagbar definition inte kunnat ges, varken av konstnärerna själva eller deras uttolkare. Själva betecknade sig konstnärerna endast undantagsvis som expressionister, och några egentliga programskrifter utgav de ej.

Som expressionismens tyska huvudgrupperingar betecknas konstnärssammanslutningarna Die Brücke och Der blaue Reiter. Den förstnämnda grundades 1905 i Dresden av Ernst Ludwig Kirchner, Erich Heckel och Karl Schmidt-Rottluff; senare anslöt sig bl.a. Max Pechstein och Otto Müller till gruppen. Från 1911 till sin upplösning två år senare verkade den i Berlin. Der blaue Reiter grundades 1911 i München och upplöstes under första världskriget. Förutom gruppens ledare och teoretiker Wassily Kandinsky bestod den av bl.a. Franz Marc, August Macke, Alexej Jawlensky och Gabriele Münter. Det råder oenighet om i vilken omfattning man kan föra Der blaue Reiter till expressionismen. Den mysticism och det sökande efter en översinnlig verklighet i kombination med ett lyriskt-romantiskt uttryck som återfinns hos flera av dess medlemmar skiljer sig från det häftiga emotionella utspelet hos exempelvis Die Brücke. Förutom dessa grupper räknas till expressionismen också obundna konstnärer som tyskarna Emil Nolde (vilken en kort tid tillhört Die Brücke) och Max Beckmann, österrikaren Oskar Kokoschka, fransmannen Georges Rouault och den i Frankrike verksamme litauern Chaim Soutine. Inom den expressionistiska skulpturen är tyskarna Käthe Kollwitz, Ernst Barlach och Wilhelm Lehmbruck de mest framträdande. Vill man beteckna fauvismen som expressionism får som expressionister betraktas Matisses nordiska elever: i Sverige bl.a. Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Leander Engström, Einar Jolin och Tor Bjurström, i Norge Jean Heiberg, Per Krohg, Axel Revold, Henrik Sørensen m.fl. Till denna konstriktning har också förts finländaren Tyko Sallinen och svenskar som Albin Amelin, Sven Erixson och Vera Nilsson. Den sistnämnda har betecknats som "patetisk expressionist" liksom Siri Derkert, Kalle Hedberg och Thor Fagerkvist.

Oavsett vilka konstnärer man vill räkna till riktningen framstår vissa kriterier som grundläggande. Begreppet har utnyttjats för att betona motsatsställningen gentemot impressionismen. I stället för dennas intrycks-konst är det här fråga om en uttrycks-konst, som låter konstnären mera direkt uttrycka känslor och tankar, utan omvägen över realistisk återgivning av den yttre verkligheten. Detta innebär ett betonande av subjektivitet och spontanitet i skapelseakten. Reaktionen mot den klassiska traditionen och symbolismen ledde vidare till att man övergav det regelmässiga centralperspektivet, till diskontinuitet i rumsbildningen, deformation av figurer och föremål under bibehållande av en figurativ konst (dock utvecklade Kandinsky en abstrakt expressionism), ytmässighet med rena, oblandade och mättade färger – som ej behöver vara föremålsbundna – ofta i komplementärkontraster och omslutna av svarta konturer i hårt vinklad, spretig kurvatur. Intensiteten i det emotionella uttrycket kan stegras till aggressivitet under åsidosättande av klassiska skönhetskonventioner i återgivandet av figurer och fysionomier. I sin människoframställning är expressionismen vanligen avindividualiserande och anti-idealiserande. Dock finns bland expressionisterna framstående porträttmålare, t.ex. Kokoschka.

Expressionismens viktigaste grupperingar grundades i storstäder, men riktningen ger uttryck åt längtan efter en spontan och naturnära tillvaro och en leda vid det västerländska samhället, åt en ofta antiintellektuellt färgad civilisationskritik. Ett uttryck för detta är expressionisternas intresse för afrikansk konst och för söderhavskulturernas konst eller för rysk och sydtysk folkkonst, likaså den "materialprimitivism" som tar avstånd från materialets skönhet och söker det råa, ofulländade i material och teknik. Detta gäller framför allt skulpturen men också t.ex. Die Brücke-konstnärernas träsnitt.

Som sina konstnärliga lärofäder inom den europeiska konsten räknade expressionisterna framför allt van Gogh, Gauguin, Munch och Ensor, vilka ibland själva har betecknats som expressionister; i Munchs fall med särskild rätt då han verkade under deras tid. Efter första världskriget tenderade expressionismen till större realism och mindre aggressivt uttryck; på 20-talet kom flera av dess företrädare att ansluta sig till Den nya sakligheten eller till surrealistiska och nonfigurativa riktningar. Termen expressionism har även använts om den i USA efter andra världskriget framträdande ¤abstrakta expressionismen, och som expressionister har man betecknat medlemmarna i COBRA-gruppen. Som riktningens arvtagare kan man se företrädarna för 70-talets "vilda" eller "häftiga" måleri.

Arkitektur

Expressionismen utgör inom arkitekturen en sammanfattande beteckning för hållningar i opposition mot rationalismens och klassicismens disciplinerade arkitektursyn, särskilt framträdande mellan 1910 och 1930. Det dramatiserande synsättet hämtade sina uttrycksmedel ur bildkonsten, såväl måleri som skulptur, men också naturformer verkade inspirerande – växter, havsvågor, grottor med droppsten. Expressionistiska verkningar förebådades i jugendstilen och framträdde sedan på olika håll – i den italienska futurismen, hos Gaudí i Barcelona, i Rudolf Steiners antroposofiska byggnader och i Amsterdamskolan. "Expressionism" började användas som arkitekturterm omkring 1915 i Tyskland, som förblev ett centrum för strömningen. I efterkrigstiden 1919–21, då byggandet led brist på medel, frambragtes ett stort antal utopiska projekt med markant expressionistisk prägel av arkitekter som Bruno och Max Taut, Hans Scharoun och Erich Mendelsohn; nära dessa stod konstnären Hermann Finsterlins arkitekturfantsier. Som ett förverkligat manifest framträdde Hans Poelzigs ombyggnad av gamla Cirkus Schumann i Berlin till teater, "Grosses Schauspielhaus" (1918–19) med en grottliknande, stalaktitbehängd salong. Den expressionistiska arkitekturen omspänner ett stort variationsfält, från den tungt plastiska monumentaliteten i Peter Behrens' förvaltningsbyggnad för I.G. Farben i Höchst (1920–24) eller Fritz Högers Chilehaus i Hamburg (1923–24) till den mer flytande, dynamiska linjeföringen hos Mendelsohn (Einsteintornet i Potsdam 1917–21, olika industriprojekt) eller de "organiska" planformerna i Scharouns och Hugo Härings arkitektur, som ser ut att ha vuxit fram fritt utan geometriska begränsningar. Den expressionistiska arkitekturen hade en nära relation till teater och film – Poelzig utformade sålunda hela den deformerade, böljande medeltida stadsmiljön i Paul Wegeners film "Der Golem" (1920). I nordisk arkitektur framträdde inget av expressionismens mer extrema former. Efter 1970 började strömningen uppmärksammas igen, och i postmodernismens arkitektur kan det förnyade intresset till viss del spåras.

Litteratur

Termen expressionism hade redan i flera år använts om måleri när den österrikiske författaren Hermann Bahr tillämpade den på samtida diktning i sitt arbete "Expressionismus" (1916).

Den litterära expressionismens blomstring omfattar tiden från omkring 1910 till början av 1920-talet. Rörelsen knyter sig främst till Tyskland, där den bl.a. gav upphov till en mängd manifest och tidskrifter. Allmänt innebar expressionismen en reaktion mot materialism och mekanisering i vidsträckt mening. Erfarenheterna från världskriget torde ha skärpt och radikaliserat hållningen. Konstnärligt kännetecknas expressionismen av en häftig opposition mot naturalistisk verklighetsåtergivning. Själva termen är medvetet vald för att markera motsättningen mot den tidigare impressionismen, vilken kan ses som en form av naturalism. Mot en konst som mera passivt registrerar intryck från omvärlden sätter expressionismen en diktning som ger uttryck åt människans eget innersta. Den energiska rörelsen, den dynamiska aktiviteten präglar ofta expressionismens poetiska diktion. För att öka de centrala ordens tyngd och kraft utelämnas gärna småord, t.ex. artiklar och konjunktioner.

Expressionismen ville tränga fram till det enkelt och allmängiltigt mänskliga och lösgöra sina gestalter ur de sociala tillfälligheternas spel. Sålunda kom de grundläggande mänskliga problemen och relationerna att prägla den expressionistiska dikten.

Strindbergs dramatik blev en utgångspunkt för Pär Lagerkvist, väl den främste och mest konsekvente företrädaren för expressionismen i nordisk litteratur. Han avvisade den naturalistiska konsten och ville ge det väsentligt mänskliga en ren och enkel form. Lagerkvists diktsamling "Ångest" (1916) är det första verket i svensk litteratur som präglas av expressionism. Hans dramatik visar genomgående släktskap med expressionistisk anda och stilisering. Inom svensk lyrik har inte minst den finlandssvenska modernismens ledande diktare tagit djupgående intryck av expressionismen: Gunnar Björling, Elmer Diktonius, Rabbe Enckell, Edith Södergran. En expressionistisk poesi med stark originalitet är Birger Sjöbergs "Kriser och kransar".

Inom expressionismens vida ram samsades diktare av mycket olika kynne; man möter där extatisk religiös känsla och radikalt social tendens. I sin allmänna revolt mot naturalismen har expressionismens konstnärliga program beröringspunkter med andra modernistiska riktningar under samma skede, t.ex. futurism och kubism.
Expressionismen är givetvis lika litet som andra litterära rörelser någon absolut nyhet. Den förenar och skärper drag som, mindre markerade, kan återfinnas i tidigare diktning. I sitt sprängande uttrycksbehov kan den sålunda erinra om den tyska förromantikens "Sturm und Drang". Å andra sidan har den själv kommit att ingå som en komponent i senare litteratur. Termen expressionism, från början lanserad som beteckning för en historiskt avgränsad rörelse, används numera inte sällan med mera allmän syftning: det talas t.ex. om "lyrisk expressionism".

Drama och teater

Inom dramatiken är expressionismen i främsta rummet en tysk strömning under det slutande 1910-talet och förra hälften av 1920-talet. Den vill i första hand gestalta en subjektiv verklighetstolkning, som jaget projicerar på omgivningen. Expressionismens dramatik är avantgardistisk i formspråket genom att i episk form återge en själs konfliktsituation – vad dess teoretiker Paul Kornfeld betecknar som "Seelendrama". Man rörde sig gärna med namnlösa, typiska personer: Fadern, Modern, Dottern, En student o.d. Just scenkonsten har kunnat ge särskilt slående uttryck åt riktningens strävanden. Spelstil, dekorationer och ljuseffekter fick där samverka för att konstnärligt realisera expressionismens anda. I medveten motsättning till naturalismens teater byggde man upp en starkt förenklad scenbild av abstrakt, allmängiltig karaktär. I detta avseende har Strindbergs "Till Damaskus" och "Ett drömspel" verkat impulsgivande.

Tematiskt skildras oftast en individs revolt mot den patriarkaliska familjen, som hindrar jagets självförverkligande och som i sin tur representerar en högre social ordning, det hierarkiska samhället. Visionen hos expressionismens dramatiker är att huvudgestalten skall mäkta förvandla sig till "der neue Mensch", den nya människan – fri och livsduglig. Häri märks traditioner från Goethes "Faust". Teckningen av huvudgestalten syftar mindre till att återge en psykologiskt komplex personlighet än att ge en typiserande bild av Människan–Envar och hennes generella, existentiella villkor i samtiden. Här anknyter expressionismen till traditionen från Frank Wedekinds dramatik och speciellt hans första drama "Frühlings Erwachen" ("Vårens uppvaknande").

De första betydande expressionistiska dramerna, Oskar Kokoschkas "Mörder, Hoffnung der Frauen" ("Mördare, kvinnors hopp") från 1909, Reinhard Sorges "Der Bettler" ("Tiggaren") från 1911 samt Walter Hasenclevers "Der Sohn" ("Sonen") från 1916, uppfördes redan under kriget. Expressionismen som helhet får ses som en reaktion på erfarenheterna av det första världskriget. Reinhard Goerrings "Seeschlacht" ("Sjöslaget") gestaltar det kaotiska uppror mot krigshändelserna – en omvärdering av alla värden – som präglade den yngsta generationen vid denna tid.

Något senare fullföljde dramatiker som Ernst Toller, Georg Kaiser och även den unge Bertolt Brecht vissa tendenser inom expressionismen. Regissören Max Reinhardt grundlade en expressionistisk scenkonst som syftade till en intim samverkan mellan kraftfull aktion, stiliserad scenografi och färgat ljus. Erwin Piscator och Leopold Jessner vidareutvecklade detta program mot en allt abstraktare scenbild, som även integrerade filmsekvenser projicerade på stora filmdukar. I Sverige företräddes expressionismen av Per Lindberg och Knut Ström. Även om expressionismen får ses som en exklusiv tysk företeelse så har strömningen dock starkt påverkat O'Neills tidiga dramer: "Emperor Jones" (1920; "Kejsar Jones") och "The Hairy Ape" (1922; "Den håriga apan") och den unge Pär Lagerkvist: "Himlens hemlighet" (1919) och "Den osynlige" (1923).

Film

Det är främst den tyska filmen på 1910- och 1920-talen som brukar kallas expressionistisk. Influenserna i periodens viktigaste filmer kom från den litterära expressionismen och de samtida teaterregissörerna, speciellt Max Reinhardt. Den tyska stumfilmen utmärktes av en stark stilisering. Skådespeleriet var extremt uttrycksfullt, scenografin (ofta helt ateljébyggd) groteskt förvriden, kameravinklarna dramatiskt sneda och ljussättningen skugg- och kontrastrik, allt ägnat att uttrycka ett inre, själsligt landskap i motsats till ett yttre. Detta innebar samtidigt en strävan bort från det tidsbundna till förmån för en större allmängiltighet.
Den tyska expressionismen förebådades redan i "Der Student von Prag" (1913) av Paul Wegener, som senare även gjorde "Golem" (i två versioner, 1914 och 1920). En närmast arketypisk exponent för rörelsen är dock "Doktor Caligaris kabinett" (1920), i regi av Robert Wiene och med scenografi av Hermann Warm. Hit hör även Fritz Langs kriminalhistoria "Dr Mabuse, der Spieler" (1922), Paul Lenis "Das Wachsfigurenkabinett" (1924) samt F.W. Murnaus skräckromantiska "Nosferatu" (1922) och "Sista skrattet" (1924). Bland manusförfattarna hör Carl Mayer och Thea von Harbou till de mest inflytelserika och bland fotograferna Karl Freund, som tillsammans med andra filmarbetare associerade med expressionismen utvandrade till USA. Där kom de att influera den amerikanska filmen, bl.a. skräckfilmen och den s.k. film noir samt enskilda regissörer som Hitchcock och Welles.

Musik

Inom musiken används ordet expressionism i skiftande betydelser, men huvudsakligen avses en stilperiod med Arnold Schönbergs, Anton Weberns och Alban Bergs fria atonala, icke seriebunda verk från ca 1910 till ca 1920. Benämningen användes i tryck om musik först 1918, men de tre tonsättarna umgicks med och delade idealen hos de expressionistiska bildkonstnärerna. Schönberg, som främst samverkade med Kandinsky, målade själv i en sådan stil.

Den musikaliska expressionismen karakteriserades av ett förnekande av äldre etablerade musikaliska sammanhang: fasta formtyper förkastades, diatoniska skalor, dur- och mollackord och tonalitet undveks. Därmed frigjordes de element som i den äldre musiken sparades till de mest intensiva eller extrema uttrycken. Dissonanser och våldsamma gester kunde sammanpackas med vilken täthet som helst. Där äldre stilar krävde förmedlande överledningar, upplösningar och inordnande i tonaliteten kunde expressionismen direkt och oförmedlat stapla dissonanser och extrema kontraster. Schönberg talade om "dissonansens emancipation" och åsyftade därmed möjligheten att använda vilket intervall som helst var som helst. Som termen antyder var stilen en strävan efter utvidgning och intensifiering av musikens uttrycksmöjligheter. Skönhet, balans och känslouttryck i äldre bemärkelse sköts i bakgrunden till förmån för ett sanningskrav av snarast psykoanalytisk art.

Som typisk för stilen kan nämnas Schönbergs "Erwartung" (1909), en opera om en ensam kvinna som förvirrad irrar runt i ett skogsbryn, av allt att döma ögonblicken efter det att hon mördat sin älskare. Redan inledningstakterna demonstrerar tydligt en rad element typiska för expressionismen: otraditionella tonsammansättningar, asymmetrisk rytmik, fragmentariska fraser, färgfläcksinstrumentering snarare än linjär etc. Lika typiska och med likartade stilgrepp är Weberns op. 6 (1910), där tonsättaren analyserar sina egna känslor kring moderns död, och Bergs opera "Wozzeck" (1921), som formats till en studie av ett psykiskt sammanbrott. Vid sidan av Schönberg, Webern och Berg kan även andra samtida tonsättare, åtminstone i vissa verk eller delar av verk, räknas till expressionismen, t.ex. Mahler, Richard Strauss, Stravinsky, Bartók och Prokofjev. Många av periodens stildrag har levt vidare i 1900-talsmusiken.

Lägg till ny kommentar