Fjällturism

Fjällturism består huvudsakligen av fjällturer på skidor eller till fots, varvid betydande områden med väglös och relativt orörd fjällnatur är en grundförutsättning. Fjällturer genomförs i regel av två eller tre personer tillsammans, ibland i större grupper, då och då även som ensamturer. Turerna kan vara från två–tre dagar till ett par veckor, men även bestå av kortare turer från replipunkter i eller vid de orörda fjällområdena. Utmärkande för fjällturismen i Sverige är vidare att den till övervägande del är individuell med personlig planering.

Färder vintertid kan göras med hundspann och pulkor eller slädar. Under 1980-talet blev turer med lätt packning och terränggående cyklar, mountainbikes, nya inslag i fjällen.

Motorburen turism med snöskoter, flyg och helikopter (heliskiing) ligger utanför traditionell fjällturism, liksom utförsåkning (alpin skidsport) och mer kommersiell turism vid sportanläggningar på turistorter i fjällregionerna. Stugbyar och/eller turisthotell i fjällregionerna kan ge upphov till fjällturism, ofta i form av dagsturer i närliggande fjällområden.

Utveckling

Man kan hävda att fjällturismen föddes med Svenska Turistföreningen (STF). Fjällen som "hela folkets egendom" blev en del av STF:s idéprogram, och STF svarar genom sitt engagemang alltjämt till stor del för inriktningen av fjällturismen.

Utvecklingen kom att följa järnvägsnätets stegvisa utbyggnad norrut. Jämtländska tvärbanan 1882 öppnade den jämtländska fjällvärlden och var en bidragande orsak till att STF bildades. Riksgränsbanan till Gällivare 1894 och Riksgränsen 1902 innebar att norra Lappland, fjällturismens stora område i dag, kunde nås av vanliga människor på ett enkelt sätt till rimliga kostnader. Inlandsbanan, färdigställd 1937, bidrog verksamt till fjällturismens fortsatta expansion. I takt med att kommunikationerna förbättrades gjorde STF fjällvärlden tillgänglig genom att uppföra kåtor, vindskydd (numera rastskydd), fjällstugor, fjällstationer och turiststationer ute i fjället. Till detta kom broar och båtar vid vattendragen och efter hand markerade leder mellan anläggningarna. Redan tidigt stod också STF till tjänst med förare, bärare och tältuthyrning – till och med klövjehästar. Fjällförare och bärare kunde man anlita ända in på 1950-talet. I dag finns sedan 1950-talet färdledare med en särskild färdledarklubb inom STF. I Kebnekaise finns toppförare, närmast en motsvarighet till bergförarna i Alperna.
Utöver STF bedriver Friluftsfrämjandet verksamhet i fjällområdena, främst genom utbildning i fjällfrågor. Svenska Fjällklubben (SFK), bildad 1927, är en obunden förening, som enligt stadgarna skall främja "sund fjällsport". I motsats till vad fallet är i övriga organisationer förutsätter medlemskap i SFK viss fjällerfarenhet.

Leder och anläggningar

Det heltäckande systemet med fjälleder och logimöjligheter, från Treriksröset i norr till Dalarna i söder, har till största delen byggts ut av STF. Stommen därtill fanns redan i mitten av 1930-talet. Kungsleden, ryggraden i nätverket av leder, rösades med början 1926, men var i likhet med andra tidiga leder till en början markerad bara sommartid. Numera är flertalet fjälleder även vintermarkerade med ledstjärnor på stolpar på 40 meters avstånd, kryssmarkerade. Lederna omfattar f.n. (1997) totalt ca 550 mil i fjällänen, varav 225 i Norrbottens län, 100 i Västerbottens län, 195 i Jämtlands län och 25 i Dalarnas län.

STF:s första, mycket enkla hyddor byggdes i Varvek 1888 och vid Tarraälven 1889, båda i Lappland. Något år senare tillkom det ytterligare fyra små stugor i Lappland, och 1890 fick Jämtland sin första stuga, Sylhyddan vid "Syltopparne". År 1939 ägde eller disponerade STF sammanlagt 28 kåtor, 42 stugor och 12 fjällstationer samt därtill broar, båtar och båtleder. Senare utbyggnader har till stor del finansierats genom statliga anslag. STF:s fjällanläggningar står till allas förfogande, och ingen behöver vara medlem i föreningen för att få nyttja dem, men medlemskap ger lägre logiavgifter.

Numera är det regel att de stora stugorna efter lederna har stugvärd under den mest frekventa tiden såväl sommar som vinter. Helårsanställda tillsynsmän sköter den löpande uppsikten. Proviantförsäljning vid större knutpunkter blev vanlig på 1970-talet. Vid fjällstationerna har proviant kunnats köpas sedan länge, och där finns även utrymmen för självhushåll.

Antalet fjällturister i Sverige uppgår numera till inemot 100 000 per år. Tyngdpunkten ligger på vandringarna sommartid; långfärdsturismen på skidor vintertid svarar endast för ca 1/3 av det totala antalet fjällturister. Könsfördelningen är ojämn: ca 2/3 är män. Den manliga dominansen är mest utpräglad på vinterturerna.
Norra Lappland dominerar totalt sett sommartid, medan Jämtland–Härjedalen har en jämnare fördelning mellan sommar och vinter. I Sarek, som helt saknar stugor för turister, rör sig en bråkdel vintertid jämfört med på sommaren. I början av 1990-talet var det 3 500 turister i Sarek under ett år, mot åtminstone 60 000 i Norrbottensfjällen. Antalet vandrare med tält har ökat markant under 1980-talet på bekostnad av dem som övernattar i stugorna. Skälet kan delvis vara att logiavgifterna blivit mer marknadsanpassade och uppfattas som höga, men också att allt fler lärt sig uppskatta den frihet som tältvandringar ger. Allt bättre utrustning har bidragit till denna utveckling – man lever nära nog lika komfortabelt i ett bra fjälltält som i en stuga.

Det statliga engagemanget

Det var först på 1960-talet som staten genom Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) blev en faktor att räkna med när det gällde investeringskostnaderna för fjällturismen, och då gjordes också betydande utbyggnader, i första hand genom utökad bäddkapacitet på redan etablerade platser. Tillkomsten av Padjelanta nationalpark 1962 ledde bl.a. till förbättrade leder i området, och en rad nya stugor byggdes där med statliga medel och med Naturvårdsverket som huvudman och ägare. År 1977 övertog staten ansvaret för fjällederna inkl. rastskydd och broar, vilka ställdes under statligt huvudmannaskap genom Naturvårdsverket och fjällenheterna vid länsstyrelserna. Fjällstugor och fjällstationer kvarstod i STF:s ägo, och ansvaret för drift, underhåll och administration av dessa anläggningar blev kvar hos föreningen.

Fjällturismens expansion under 1970-talet och en rad svåra olyckor ledde till en centralt organiserad fjällräddningstjänst. Fjällsäkerhetsrådet med tolv lokala säkerhetskommittéer tillkom 1979. Det är i första hand rådgivande och lyder under Naturvårdsverket, och i rådet ingår representanter för friluftsorganisationerna, fjällänen, polisen och samerna m.fl. Rådet ger ut den årliga publikationen Fjällsäker. Ett väl utbyggt nät med hjälptelefoner i stugor och rastskydd bidrar också till ökad säkerhet.

Andra länder

Fjällturismen i Sverige har sin närmaste motsvarighet i Norge, men även i Polen, USA och Storbritannien och på Grönland råder i viss mån likartade förhållanden. Turismen i Alperna är delvis jämförbar. På Kilimanjaro i Tanzania finns en led med stugor av nordisk typ. På Popocatépetl och Iztaccíhuatl i Mexico finns hyddor som är tillgängliga för alla, men ingenstans finns ett så heltäckande led- och stugsystem som det svenska.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar