Formalism

Formalism, i allmän bemärkelse betonande av formens (i motsats till innehållets) betydelse eller strängt iakttagande av formerna för något; även ett formaliserat system för att beteckna något.

Inom filosofin används formalism ofta som namn på ståndpunkter som i en eller annan mening betonar formen i motsats till innehållet hos en företeelse. Särskilt kända är några åskådningar i matematikens filosofi som går under detta namn. Enligt en radikal formalism kan matematiken väsentligen förstås som ett spel med innehållslösa tecken eller brickor, vilket försiggår enligt bestämda regler. Enligt en mer moderat formalism, som företräddes av David Hilbert och som länge utövat stort inflytande inom matematikens filosofi, kan en del av matematiken ges ett konkret, finit innehåll, medan andra delar måste förstås formellt, dvs. som tecken utan innehåll.

Inom etiken betecknar formalism i allmänhet en regel-deontologisk uppfattning. Enligt en sådan beaktar man vid bedömningen av en handlings moraliska värde i första hand dess (grad av) överensstämmelse med vissa regler vilka betraktas som riktiga eller bjudande, och endast i andra hand eller inte alls dess resultat eller effekter. Den formalistiska etiken brukar främst förknippas med Kant och hans lära om det kategoriska imperativet.

Inom estetiken betecknar formalism en teori som hävdar att ett konstverks eller annat objekts estetiska värde bestäms helt eller huvudsakligen av dess form (formella egenskaper eller struktur).

Inom bildkonsten är formalism uppfattningen att formen i ett konstverk ensam eller huvudsakligen är bärare av det estetiska uttrycket (motivet uppfattas då som sekundärt eller rent av som negativt för förståelsen).

Inom litteraturen är formalism i allmän betydelse åsikten att den konstnärliga formen är helt avgörande för ett diktverks värde (jfr l'art pour l'art). Mer speciellt är termen beteckning för en rysk litteraturteoretisk riktning som med udd mot ett verkfrånvänt biografiskt, komparativt och historiskt studium betonade den specifika litteraritet, de "grepp" som konstituerar diktverket. Riktningen, som nära anknöt till nyare språkteori, florerade särskilt 1915–30 med t.ex. Viktor Sjklovskij, Jurij Tynjanov, Viktor Zjirmunskij, Boris Ejchenbaum och Roman Jakobson som ledande företrädare. Efter att ha undertryckts i Sovjetunionen fick formalismen en tillflykt i andra slaviska länder, främst i Prag, och utvecklades mot strukturalism. Förmedlad av forskare som Roman Jakobson, Vladimir Propp och René Wellek gav dess teori och praktik efter andra världskriget avgörande impulser åt litteraturforskningen i västvärlden.

Även inom musiken fick termen formalism i Sovjetunionen en starkt nedsättande, värdeladdad betydelse som motsats till en föregivet folklig och positiv "socialistisk realism". Denna ofta godtyckliga och politiskt motiverade kritik kulminerade 1948 med processer ledda av Andrej Zjdanov och drabbade hårt tonsättare som Sjostakovitj, Prokofjev och Chatjaturjan.