Vorticism avser brittisk modernistisk litterär och konstnärlig rörelse, som hade sin höjdpunkt 1912–15. Vorticismen hyllade kraftutvecklingen och energin i det nya maskinsamhället och reagerade mot 1800-talets sentimentalitet. Bland vorticisterna märks Wyndham Lewis, Ezra Pound och Henri Gaudier-Brzeska. År 1914–15 gav man ut tidskriften Blast. Översättningar i urval av gruppens dikter finns i "Vortex" (1990).
Tropism kan delas in under både biologi och litteraturvetenskapen
Sarmatism eller sarmatstil är en benämning på polsk adelskultur från 1600-talet och första hälften av 1700-talet, med förebild hos de antika sarmaterna. Ideologiskt betonas adelns ledande roll och oinskränkta frihet. Stilen framträder främst inom måleri, särskilt porträttkonst, arkitektur, litteratur och mode.
Nyhumanism, riktning inom vetenskap, konst, litteratur och pedagogik under 1700-talets senare del och början av 1800-talet, som åsyftade en fördjupad kunskap om den klassiska antiken, främst grekisk och latinsk filologi. Nyhumanismen vände sig mot teologväldet och upplysningsutilismen. Den var framför allt en tysk företeelse, med företrädare som Winckelmann, Herder, Wilhelm von Humboldt och även Goethe och Schiller; i Sverige räknas Tegnér som den främste.
Marinism (efter Giambattista Marino), den litterära riktning som utgick från Giambattista Marino och som kännetecknas av långsökt bildspråk, antiteser, sensualism och mondän prakt. Marinismen utövade stort inflytande på italiensk 1600-talslitteratur och kan spåras hos de franska poeterna Saint-Amant och Tristan L'Hermite. Medan Crashaw är den ende engelske marinisten, blev marinismen viktig i Tyskland med Hofmannswaldau och Lohenstein och i Sverige med Dahlstierna.
Franskklassicism, i icke-fransk litteraturhistoria använd beteckning för en strömning i fransk 1600-talslitteratur. Under 1600-talets första hälft skedde en brytning med 1500-talslitteraturens språkideal. Malherbe och Vaugelas krävde ett rent och exakt språk. Under inflytande från italiensk teori utvecklade Chapelain och andra doktriner om de litterära genrerna. Gränserna markerades och hybrider som tragikomedin förkastades. Tragedin placerades högst på genreskalan. Förbunden med genrehierarkin var den från retoriken hämtade idén om "les bienséances", det passande.
Euphuism [ju:fju:-] (efter titelfiguren i John Lylys "Euphues. The Anatomy of Wit", 1578, och "Euphues and his England", 1580), en manieristisk stil, kännetecknad av komplicerad syntax, spetsfundiga ordlekar, överlastade bilder, antiteser och parallellismer stödda av allitterationer. E. påverkade en rad författare under elisabetansk tid men blev också snart utsatt för kritik. I Shakespeares tidiga dramer finns inslag av euphuism men också parodi på stilen, t.ex. i "Love's Labour's Lost" (1598; "Kärt besvär förgäves").
Culteranism, cultism, sp. culteranismo, cultismo, benämning på den litterära stil i 1600-talets Spanien vars centralgestalt är Góngora (efter honom kallas stilen även gongorism). Culteranismen kännetecknas av starkt latinpräglad vokabulär och syntax, rikt bruk av allitterationer, konstfulla ordupprepningar och ordlekar samt av dunkla anspelningar. Mot culteranismen hävdade Quevedo conceptismen, som odlade den utsökta metaforiken.
Conceptism, den litterära stil, kännetecknad av "klara begrepp", som den spanske 1600-talsförfattaren Francisco de Quevedo lanserade som alternativ till ordmåleriet i Góngoras culteranism. Med sin ordknapphet och sina dunkla bilder blev conceptismen ofta lika kryptisk som culteranismen och räknas numera liksom denna till den litterära barocken.
Atticism, efterbildning av den attiska dialekten; vanligen benämning på en retorisk och litterär riktning som uppstod hos grekerna omkring Kristi födelse. Atticisterna ansåg att det samtida litteraturspråket hade urartat och krävde en återgång till den enkla och kraftfulla grekiska som attiska prosaförfattare använt på 400- och 300-talen f.Kr. I början gällde kraven mest stilen, men snart påverkades också stavningen, grammatiken och framför allt ordförrådet. I skolorna lärdes åldriga ordformer ut igen, och i lexika fastslogs vilka ordmönster författarna använt.
