Jainism

Jainism, indisk religion. Jainismen framträdde historiskt under samma tid och i samma miljö som buddhismen. Mahavira (ursprungligen Vardhamana) verkade på Gangesslätten omkring eller något efter år 500 f.Kr. Enligt en trovärdig tradition anslöt han sig till en redan existerande riktning av asketer (sanskrit shramana) som ca 250 år före honom organiserats av Parshva. Parshva och Mahavira räknas inom jainismen som de sista i en serie av 24 andliga lärare i besittning av fullständig insikt, kallade tirthankara. Dessa vördnadsvärda mästare, som var och en benämns jina ('segrare'), har alla förkunnat samma lära: jainismens väg till befrielse från återfödelsernas kretslopp (samsara).

Jainismens anhängare består, liksom buddhismens, dels av (relativt få) munkar och nunnor, dels av lekmän. Inslaget av kvinnor är av tradition mycket starkt. Ledarskapet övertogs efter Mahaviras död av de mest framstående munkarna. En särskilt viktig insats tillskrivs Bhadrabahu (ca 300 f.Kr.). Splittringen av jainismen i två huvudgrenar – digambaras ('de nakna', eg. 'de luftklädda') och shvetambaras ('de vitklädda' [munkarna]) – uppstod enligt traditionen på Bhadrabahus tid. Digambaras kännetecknas förutom av en strängare disciplin, varvid munkarna skall avstå från alla ägodelar inklusive kläder, och en radikalare syn på jina-skapets innebörd även av att de förnekar kvinnans möjlighet att nå befrielse.

Kunskapen om jainismens ursprungliga samling av auktoritativa texter (Purvas) skall ha utslocknat med Bhadrabahu. Bland shvetambaras erkänns en auktoritativ (kanonisk) textsamling, som består av 45 separata lärotexter, sutror (sutras) av varierande ålder; grundläggande är de 11 bevarade (av ursprungligen 12) Angas ('lemmar', 'delar'). Slutlig sammanställning och nedteckning skedde på 400-talet e.Kr. Texternas språk är en medelindisk dialekt, ardhamagadhi. Dessa texters äkthet erkänns inte av digambaras. Som auktoritativa skrifter fungerar bland dem i stället textsamlingarna Kashayaprabhrita och Shatkhandagama (ca 150 e.Kr.). Lärans centrala delar sammanfattades i form av korta aforismer (på sanskrit) av Umasvati (100-talet e.Kr.) i Tattvarthasutra på ett sätt som har accepterats av jainismens båda huvudriktningar. En rad betydande filosofer, skolastiker och andra lärda författare verkade senare bland både shvetambaras och digambaras. Det litterära arvet – liksom det konstnärliga och arkitektoniska – är mycket omfattande.
Jainismens väg till förlossning från återfödelsernas kretslopp är baserad på Mahaviras och föregående jinas förkunnelse. Endast den allvetande jinan känner tillvaron i dess oändligt mångfaldiga aspekter (anekantavada). Varje utsaga om tillvaron måste ange att det som sägs bara är ett av många alternativ (syadvada).

I centrum för jainismens lära om förlossning står jiva ('själen'). Den oförlossade själen är bunden till materien och till en kroppslig tillvaro. Som gudar, människor, helvetesinvånare, djur och växter befolkar de kroppsligt bundna själarna universum. Jainismen har en egen lära om detta världsallt och dess utveckling genom olika tidsåldrar. Den mekanism som styr den bundna själens öden är ¤karman, som av jainismen tolkas som en materiell substans som häftar vid själen. Frigörelsen fordrar att själen renas från karman och från de lidelser som möjliggör ett "inflöde" av karman. Reningen sker gradvis genom att man kommer till insikt och följer jainismens asketiskt inriktade väg genom dess 14 stadier. Så kan själens ursprungliga rena tillstånd av medvetande, salighet och energi återupprättas.

Grundläggande för jainistisk livsföring är ahimsa ('icke-våld'). Detta är den främsta vrata ('observans') som en jainist åtar sig. Serien av vratas, varigenom individen ålägger sig allt strängare restriktioner vad gäller bl.a. diet, sexualitet och rumslig rörlighet, kulminerar i beslutet att dö genom sallekhana, dvs. frivillig fasta i förening med meditation.

I vardagslivet innebär strängt tillämpad ahimsa bl.a. vegetarism. Jordbruk är en näringsgren som anses medföra brott mot ahimsa och därför är mindre lämplig. Köpenskap, med undantag för vissa branscher, vapenhandel o.d., anses däremot av hävd vara den sysselsättning som är bäst förenlig med jainistisk etik. Jainismen har sålunda fått en stark förankring bland köpmän. Dess normsystem betonar givmildheten (understöd till munkar och nunnor, storstilade tempelbyggen och litterära och lärda aktiviteter). I templen är de 24 tirthankaras i sin egenskap av idealgestalter föremål för rituella vördnadsbetygelser (devapuja), ett av de viktigaste uttrycken för lekmannareligiositeten. Där utövas också kult av skyddsgudomligheter som hör till tirthankaras uppvaktning men som i motsats till dessa anses kunna uppfylla de bedjandes världsliga önskemål.

Munkinvigningen (diksha) innefattar avläggande av löften om en ännu striktare tillämpning av ahimsa och jainismens andra grundläggande normer än bland lekmännen. Munkar och nunnor är egendomslösa och hemlösa vandrare som lever av allmosor och ägnar sig åt asketiska övningar och meditation (dhyana). Slutmålet är att nå tillståndet som allvetande arhat ('ärevördig') och siddha ('fulländad'). De förlossades själar vistas i en sfär i universums högsta del (siddhaloka).

Jainismen spreds tidigt utanför sin ursprungsregion på Gangesslätten bl.a. till Orissa i öster och till Sydindien. Periodvis har den gynnats av enskilda kungar och av härskardynastier, t.ex. i de delar av Indien där den sedan ca 500 e.Kr. haft sina kärnområden: digambaras i Karnataka och Maharashtra, shvetambaras i Gujarat och Rajasthan. Grupper av jainister har också etablerat sig i storstäderna utanför dessa områden. Totalt finns ca 3 miljoner jainister (1992); de utgör ca 0,5 % av Indiens befolkning.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar