Buddhism

Buddhism, en ursprungligen indisk religion som har buddhan Shakyamuni (Siddharta Gautama, ofta kallad Buddha) som en av sina grundare och som förebild; det centrala i dess lära är att man genom att överge världen kan nå fram till befrielse från lidandet (dvs. lidandet i återfödelsernas kretslopp). Buddhismen uppstod i norra Indien för mer än 2 000 år sedan men är nu utbredd i hela Asien utom Västasien; mindre buddhistiska församlingar finns även i västerlandet. För buddhismens tradition om buddhan Shakyamuni.

Den gamla buddhismen

Redan före buddhan Shakyamuni uppträdde i norra Indien grupper av män, vilka lämnat samhället bakom sig. De levde som asketer och vistades på likplatser, under träd, i övergivna hus; sekter bildades som kallade sig "de från banden befriade" eller "de vakna"; en gemensam beteckning var shramanas (sanskrit; pali samanas, 'de som gör sig möda'). Shakyamuni anslöt sig till denna rörelse; han kallas ibland "shramana Gautama". Shramanaidealet innebar att man avsade sig alla band med världen och målmedvetet strävade efter sin egen frälsning.
Kärnan i den gamla buddhismens lära var den s.k. Benarespredikan, som Shakyamuni skall ha hållit för fem asketer i Sarnath nära staden Varanasi (Benares) kort efter sin upplysning. Därmed hade han "satt lärans hjul i rörelse". Läran kan sammanfattas i fyra punkter, de fyra ädla sanningarna:

  • Allt är lidande.
  • Lidandets ursprung är livstörsten.
  • Det finns ett slut för lidandet: utsläckandet av livstörsten genom upplysningen, så att man når nirvana.
  • Det finns en väg som leder till nirvana, "den ädla åttafaldiga vägen".

Den gamla buddhismen sammanfattade sin människosyn i läran om de tre kännetecknen: "Allt är lidande, obeständigt och utan själ" (sanskrit duhkha, anitya och anatman, pali dukkha, anicca och anatta).

Att allt är lidande innebär att allt som hör till återfödelsen är lidande. Människan kan enligt läran om de fem bestämmelserna återfödas i fem olika slags existensformer, "bestämmelser": som helvetesvarelse, djur, förfädersande, människa och gud. Men vad är det som återföds, om det inte finns någon själ som är "bärare" av egenskaperna från en existens till en annan? Den gamla buddhismen (t.ex. theravada) svarade: Det som rör sig från existens till existens är endast skilda uppenbarelseformer av samma varelse; varelsen består nämligen av fem existensfaktorer (sanskrit dharmas, pali dhammas), som kombineras på olika sätt. De är det kroppsliga, känslor av lust och olust, föreställningar och urskiljningsförmåga, drivkrafter och rent medvetande. Alla dessa faktorer är föränderliga; därför kan det inte finnas någon själ i dem. Det existerar inte heller något mellantillstånd.

Det som gör att de fem existensformerna bevarar sig själva och hela tiden producerar nya uppenbarelseformer i återfödelsen är livstörsten (sanskrit trishna, pali tanha) i form av "törst efter sinnenas lust", "törst efter fortsatt tillvaro" och "törst efter förgängelse".

Men den gamla buddhismen hade också en utförligare lära om lidandets ursprung. Människan har enligt läran om uppkomsten i avhängighet eller läran om orsakskedjan själv ansvaret för att hennes eget handlande, karma (sanskrit, pali kamma), inte skall medföra återfödelse. Varje handling, gynnsam eller ogynnsam, inverkar på människan i hennes frälsningssträvan. Hon är själv obevekligt ansvarig för allt hon gör och inte gör; ordet "nåd" finns inte i den gamla buddhismen. Inte heller kan någon utföra gynnsamma handlingar i någons ställe. Medan vissa vediska och hinduiska traditioner tillskriver gudarna förmåga att, efter att ha erhållit offer, eliminera ogynnsamma handlingar, fick gudarna i den gamla buddhismen aldrig denna funktion. Den gamla buddhismen var alltså inte ateistisk – liksom inte heller buddhismen genom historien är det – utan den rekommenderade rentav offer till gudarna för att få beskydd av dem. Däremot tillskrev och tillskriver den inte gudarna någon förmåga att bestämma över människans framtid i livet efter detta.

Hur kan man då nå fram till nirvana, det tillstånd då lidandet upphör? Det svar som Benarespredikan ger är att man skall eliminera orsaken till lidandet – livstörsten. Den ger också besked om hur detta skall ske genom att hänvisa till den ädla åttafaldiga vägen. (I den gammalbuddhistiska förkunnelsen var denna väg dock bara ett av flera sätt att nå befrielse från lidandet.) Den åttafaldiga vägen omfattar följande moment:

  1. "Rätt åskådning", som är motsatsen till "fel åskådning", vilken förnekar karma som drivkraft bakom återfödelserna.
  2. "Rätt sinnelag", som är motsatsen till "fel sinnelag", vilket behärskas av begär, illvilja och våldsmentalitet.
  3. "Rätt tal", som är motsatsen till "fel tal", vilket består av lögn, förtal, okvädande och onyttigt prat.
  4. "Rätt handlande", som är motsatsen till "fel handlande", dvs. dödande, stöld och ett utsvävande liv.
  5. "Rätt vandel", som är motsatsen till "fel vandel", dvs. bedrägeri, förförelse, spådomskonst och ocker.
  6. "Rätt strävan", som är motsatsen till "fel strävan", vilket är att leva utan vaksamhet.
  7. "Rätt vaksamhet", som har en motsats i "brist på vaksamhet". Att utveckla vaksamhet är en speciell insiktsrelaterad meditationsteknik som skall leda fram till insikten om att allt är förgängligt – alltså att även människan är förgänglig. Det är denna insikt som är ett led i befrielsen.
  8. "Rätt försjunkande", som är motsatsen till "fel försjunkande"; rätt försjunkande innebär att "tömma" medvetandet för att fylla det med insikten om alltings obeständighet; det är också en känslorelaterad meditationsteknik, som går ut på att genom utveckling av oändlighetskänslor (oändlig välvilja, oändligt medlidande, oändlig medglädje) komma fram till en upphöjd känsla av frihet från nödvändigheten att värdera och döma tillvaron. Denna känsla kallas jämnmod och är tröskeln till nirvana. Den åttafaldiga vägens viktigaste moment är de två meditationsteknikerna (7) och (8).

Man kan gå snabbt eller långsamt på "vägen", men vägens mål är ett och detsamma. De som väljer den snabba vägen blir i allmänhet "religiösa specialister", dvs. munkar eller nunnor, vilka genom sin avskildhet från samhället intensivt kan ägna sig åt handlingar som är gynnsamma för deras egen frälsning. De som väljer den långsamma vägen förblir i allmänhet lekmän, som vid sidan om sin frälsning också måste ägna sig åt vardagslivets försörjningsplikter. Den gamla buddhismen framställde aldrig munk- eller nunneskapet som den enda möjligheten till befrielse eller som en garanti för befrielsen. I texterna berättas om lekmän som nått den högsta upplysningen; dock rör det sig då om människor som redan, genom många återfödelser, utvecklat en beredskap att uppfatta buddhan Shakyamunis förkunnelse. Den gamla buddhismen framförde inte åsikten att kvinnor saknar intellektuell förmåga att bli upplysta. Nunnor som nått den högsta upplysningen finns namngivna i texterna. Peter Schalk

Den buddhistiska församlingen

Under den gamla buddhismens tid bildades en organisation, den buddhistiska församlingen (sanskrit och pali sangha), som hade till uppgift att föra läran vidare till nästa generation. Församlingen bestod av fyra grupper: munkar, nunnor, lekmannabröder och lekmannasystrar. Målet för dem alla var detsamma – att nå befrielse från återfödelsernas kretslopp – men munkar och nunnor var religiösa specialister, som kunde intensifiera och påskynda processen. Allt som de gjorde skulle ske med försakelsens förtecken. Många löften är därför negativt formulerade; att följa dem skall samtidigt vara övningar i försakelse: Man lovar regelbundet att avstå från:

  1. dödande (ahimsabudet)
  2. stöld
  3. könsumgänge
  4. lögn
  5. rusdrycker
  6. sena måltider
  7. dans, musik och skådespel
  8. kransar, parfymer, vällukter
  9. lyxsängar
  10. guld och silver

De tio huvudlöftena är indelade i drygt 200 detaljbestämmelser. Denna indelning finns i en samling regler, Pratimoksha (sanskrit; pali Patimokkha), som reciteras regelbundet vid ny- och fullmåne. Munk eller nunna kunde vem som helst bli, förutsatt att han eller hon inte var kriminell eller led av en smittsam sjukdom e.d. Kasttillhörighet beaktades inte. Det fanns inget krav på att man skulle vara munk eller nunna för alltid.

Fortfarande gäller att en pojke vid åtta års ålder kan bli novis och vägledas av två specialister, som övervakar försakelseövningarna respektive den kunskapsmässiga utvecklingen. Novisen visar sin avskildhet från världen genom att raka av håret och ta på sig den gula munkdräkten. Vigningen till novis heter just "utträdet (ur världen)". Först vid tjugo års ålder kan han få den andra vigningen, som heter "inträdet" (eg. "uppnåendet"). Då blir han fullvärdig munk. – Nunnevigningarna utgör en återspegling av munkvigningarna men är svårare att erhålla. Före den första vigningen måste ogifta flickor under 20 år och kvinnor som varit gifta 12 år eller mer genomgå en prövotid på två år. Vigningarna måste utföras såväl inför nunnorna som inför munkarna. Nunnornas liv styrs av fler regler än munkarnas. Särskilda "tunga" regler har till syfte att ställa nunnorna under munkarna. Det finns alltså ingen juridisk jämlikhet mellan munkar och nunnor; jämlika är de dock när det gäller möjligheten att nå befrielse. Den juridiska ojämlikheten speglar munkarnas rädsla för nunnorna som könsvarelser; som sådana måste dessa till varje pris undvikas. Det var svårt att övertala buddhan att grunda en nunneorden, och buddhismens hela historia är full av negativa uttalanden mot kvinnan som könsvarelse.

De religiösa specialisterna skulle vara egendomslösa och utan fast bostad. Men redan under den gamla buddhismen började man organisera kloster, hus där grupper av asketer bodde permanent. Kringvandrande munkar påbjöds att under regntiden (från juni/juli till oktober/november) söka bostad och ge upp sitt vandrande liv. Eftersom en asket inte utförde arbete hade han/hon möjlighet att genom meditation på heltid sträva efter sin frälsning. Det utvecklades bestående relationer mellan fast bosatta asketer och lekmän genom att de förra gav undervisning och ledde kulten och de senare skänkte mat och andra förnödenheter. Frånvaron av ett samlat styre ledde till att en mängd riktningar uppstod redan under den gamla buddhismens tid.

Lekmännens väg till upplysning har beskrivits som en stegvis utveckling med hjälp av termerna "tillit", "moral", "frikostighet" och "visdom". Tilliten är riktad mot buddhan (som förebild), läran (som väg) och församlingen (som traditionsförmedlare), de tre s.k. tillflykterna eller juvelerna (buddhan, ¤dharma/dhamma och sangha). Moralen har som mål att lösa bindningar till världen. Lekmännen kan då frivilligt ta på sig att följa samma tio föresatser som en novis, eller bara de första åtta. Det vanliga är emellertid att de följer de första fem. Den tredje avviker från munkarnas tredje föresats som gäller total avhållsamhet. En lekman skall lova att t.ex. inte begå äktenskapsbrott. Frikostigheten riktar sig mot munkarna och kan innefatta att ge mark till dem, att bygga ett kloster, att inreda det, att överlåta uppbörden till dem, att ge härbärge åt resande munkar, att vårda sjuka asketer och att ge dem mat. Frikostighet är också en "gynnsam handling". Den är förmånlig inte bara för den som får den frikostiges gåvor, utan även för den frikostige själv. Med visdom menas här att känna till det som har traderats. Lekmännen skall låta sig undervisas av kunniga personer i olika ämnen.

Slutligen skall lekmannen förvärva den visdom som består i insikten att tillvaron är fylld av lidande och att slutmålet skall vara att inte alls bli återfödd. En lekman kan genom att göra många gynnsamma handlingar bli vad en munk också kan bli, "en som stigit ned i strömmen", dvs. en som är på väg till befrielsen och slipper återfödas i ogynnsamma existenser. En lekman kan därefter liksom en munk bli "en som återvänder en enda gång", dvs. han/hon återföds bara en gång till. En lekman kan sedan bli "en som inte återvänder" (en anagamin), vilket innebär att hans/hennes innevarande existens i någon av de högsta gudavärldarna är den sista. Men frågan är om han/hon också kan nå den fjärde och sista frukten av gynnsamma handlingar, att bli en arhat (sanskrit; pali arahant), en som är "värdig" att nå upplysningen. Buddhan lämnade frågan öppen, men en del exempel är klara och entydiga och visar att en lekman, man eller kvinna, redan i sin mänskliga tillvaro kan nå upplysningen och få förmågan att bestämma när han/hon vill eliminera alla slags "existensformer" och nå fullständigt nirvana.

Redan under den äldsta buddhistiska perioden fram till kejsar Ashoka kom ett område i Indien att dominera över alla andra, kungariket Magadha i Gangesdalen. Magadha blev bas för Mauryadynastins (påfågeldynastins) försök att från ca 324 f.Kr. skapa ett enda rike i Indien. Försöket lyckades delvis först under Ashoka. Buddhismen och andra religioner blev då indragna i målsättningen att bygga en mångreligiös indisk stat. Även sedan Mauryadynastins enhetsrike hade upplösts (ca 185 f.Kr.) levde drömmen om den mångreligiösa enhetsstaten kvar och förverkligades delvis igen under Kanishkas dynasti (100–200-talen e.Kr.) och under Guptadynastin (320–570 e.Kr.). Buddhismen blev gång på gång föremål för intresse från stora och små härskare, som ville ha hjälp till statsbyggandet.

Från 300 f.Kr. till 500 e.Kr. upplevde Indien också en expansion av handeln, dels genom förbättrade kommunikationer inom landet, dels genom anslutning till en världshandel som sträckte sig från Rom i väster till Kanton i öster. Köpmännen lät sina speciella intressen färga buddhismen, hinduismen och jainismen. Religionerna institutionaliserades inom samhällets ram. Naturligtvis finns den gamla buddhismens asketideal kvar vid sidan om denna samhällsrelaterade buddhism, som i olika diskussioner ibland ifrågasätts och ibland kompletteras – något som har varit mycket fruktbart för den interna utvecklingen av läran. Uppkomsten av de båda stora buddhistiska riktningarna, hinayana, "lilla farkosten", och mahayana, "stora farkosten", är delvis ett resultat av dessa åsiktsbrytningar. Se ¤hinayana, ¤mahayana, ¤theravada; för dessa riktningars olika buddhologi.

Kanonbildningen

De olika skolorna inom hinayana och mahayana försökte avgränsa sig mot varandra och fastslå vad som i traditionen skulle vara ett "rättesnöre". Denna strävan att fastställa en kanon sträckte sig över flera hundra år, och i vissa fall är texturvalet inte helt avgjort. Flera hinayanaskolor hade en egen avslutad kanon, men endast en är fullständigt bevarad: theravadaskolans kanon på pali (den s.k. palikanon). Av de andra hinayanaskolornas kanonbildningar på sanskrit finns endast delar kvar. Indisk mahayana har ingen egen kanon. En stor del av den bevarade texten till palikanon fastlades första gången på Ceylon (nuv. Sri Lanka) med kung Vattagamani Abhaya (29–17 f.Kr.) som uppdragsgivare, men ännu på 400-talet e.Kr. var vissa skrifter ifrågasatta. En helt utformad palikanon finns sålunda inte förrän ca 500 e.Kr. Kanons långa tillkomsttid skapar problem för de buddhismforskare som ägnar sig åt textkritik och redaktionshistoria.

Läran och disciplinreglerna traderades först muntligt av "specialister". På 200-talet f.Kr. möter vi en systematisering av traditionerna i tre skriftsamlingar, s.k. "korgar", Tripitaka eller Tipitaka (sanskrit resp. pali), bevarade dels på sanskrit, dels på pali: Vinayapitaka (sanskrit och pali, "munkdisciplinens korg"), Sutrapitaka eller Suttapitaka (sanskrit resp. pali, "lärotalens korg") och Abhidharmapitaka eller Abhidhammapitaka (sanskrit resp. pali, "metafysikens korg", eg. "lärotilläggets korg"). Denna systematiseringsprincip förekom i flera hinayanaskolor.

De olika sutrapitakas betraktas inom både hinayana och mahayana som ord av buddhan under hans sista existens som Shakyamuni. De är själva grunden för studiet av läran om buddhan Shakyamuni, om verklighetens natur och om befrielsen från lidandet. "Sutrapitaka"-samlingen är den mest omfattande och mångskiftande delen av palikanon. Den är uppdelad i fem delar, nikaya, som ordnats efter texternas längd, så att de längsta texterna finns i första samlingen. Mest sammansatt är den femte delen, där bl.a. Dhammapada, Suttanipata och samlingen av jatakas ingår. Genom att jämföra texter över samma tema från de olika skolornas sutrapitakas har västerländska forskare försökt upprätta en relativ kronologi av olika skikt i kanon. Den sedan slutet av 1800-talet omfattade uppfattningen att texterna på pali är äldst har nyanserats och delvis reviderats.

De olika vinayapitakas är i huvudsak disciplinregler. Det äldsta avsnittet i "Vinayapitaka"-samlingen är "Pratimoksha" (se ovan). De olika skolornas formuleringar är så lika att man vågar hävda att de har ett gemensamt ursprung. "Vinayapitaka" innehåller också annat stoff: där berättas om de tillfällen då olika regler kom till, och där finns också fragment av en buddhabiografi som är väl genomtänkt. Denna biografi skapades för att legitimera tillkomsten av regler som man lät buddhan formulera vid en viss tidpunkt i sitt liv.

Medan de olika hinayanaskolorna har vinayapitakas och sutrapitakas som liknar varandra, är de olika skolornas abhidharma ganska olika. Det finns rentav hinayanaskolor som inte har någon abhidharma. Buddhisterna anser att abhidharma förkunnats av buddhan Shakyamuni. Enligt en tradition framförde han den för sin mor Maya i Tushitahimlen, enligt en annan för munken Shariputra.

"Abhidharmapitaka"-samlingens tillkomst är förbunden med uppkomsten av skolor som hade behov av att närmare utveckla buddhismen och att profilera sig. Den innehåller klassifikationer, systematiseringar, uppräkningar och distinktioner av begrepp samt polemik mot andra skolor. – På pali finns också en viktig kommentartradition, som har präglat uppfattningen om vad theravadaskolan är. Många buddhister lär sig sin buddhism just genom dessa kommentarer.

Den lärde munken Bu-ston kunde slutredigera ¤lamaismens kanon på tibetanska, Kanjur, som innehöll "buddhaord"; kommentarsamlingen kallas Tanjur. "Kanjur" innehåller texter från hinayana, mahayana och ¤tantrism och utgör även lamaismens grunddokument. Den kinesiska samlingen av "De tre korgarna" sammanställdes på 800-talet men är ännu inte avslutad. Den senaste utgåvan, som kallas Taisho-Tripitaka, redigerades 1924–29 och omfattar nu 2 184 verk i 55 band.

Buddhistisk mission

Under Ashoka påbörjades buddhistisk mission till de nordligaste delarna av det indiska kulturområdet och till södra Indien, till Ceylon och Sydöstasien. Särskilt under Kanishka- och Guptadynastin befrämjades buddhismen, fastän Indien alltid var mångreligiöst. Det fanns i Sydasien buddhistiska kultplatser, t.ex. Gandhara (nuv. Pakistan), Mathura (Centralindien), Amaravati (Sydindien), Varanasi/Benares (Centralindien) liksom grottklostren i väst, t.ex. Ajanta och Ellora, vilka tillika blev centra för kultisk ¤buddhistisk konst. Men redan på 630-talet kunde den kinesiske buddhistiske pilgrimen Xuanzang konstatera att bara ruiner av buddhistiska byggnader fanns kvar i några områden av Indien. Det sista lärdomscentret i Nalanda i norra Indien förstördes under första hälften av 1200-talet. Buddhismens nedgång berodde främst på att den s.k. brahmanska motreformen, som började redan på 300-talet e.Kr. och nådde en kulmen under 700-talet, dels konkurrerade ut buddhismen, dels sög upp den i sig, "hinduiserade" den. Därtill kom att de buddhistiska klostren vandaliserades av hänsynslösa indiska härskare som ville komma åt rikedomarna, och av muslimerna, som från 1000-talet uppträdde som krigiska erövrare i norra Indien. Efter 1200-talet var Indien ett hinduiskt och muslimskt land. I Bengalen fanns dock buddhister kvar, och under andra hälften av 1800-talet skaffade de sig genom mission från Ceylon (nuv. Sri Lanka) en identitet som theravadaanhängare. De är nu ca 300 000 och lever i Bangladesh. Sri Lanka berördes inte av utvecklingen i Indien. Därför finns där en sammanhängande buddhistisk historia. – Först under Indiens kamp för frigörelse från Storbritannien kunde buddhismen åter bli en massrörelse. Detta skedde under ledning av Bhimrao Ramji Ambedkar, som i egenskap av hindu tillhörde gruppen "oberörbara" men som i opposition mot asocial hinduism övergick till buddhismen.

Buddhistisk mission längs Sidenvägen, dels i norr, dels över haven i söder, nådde Kina redan under andra århundradet e.Kr. Där grundlades mahayana, som på 500-talet via Korea spreds till Japan. Tibet blev buddhistiskt på 700-talet e.Kr. genom indiska lärare. Dessa införde mahayana och tantrism, som sammanfördes med lokala traditioner till lamaism. I nutiden dominerar buddhismen eller är ett viktigt inslag inom följande områden: i Sydasien i Nepal, Kashmir, Bhutan (mahayana, tantrism) och Sri Lanka (hinayana, särskilt theravada); i Centralasien i Tibet och Mongoliet (lamaism); i Sydostasien i Burma, Thailand, Kambodja, Laos (hinayana, särskilt theravada) och Vietnam (mahayana); i Ostasien i Kina, Korea, Japan (mahayana). (Se avsnitten Religion under resp. land.)

För de buddhistiska länderna i Asien hade alltifrån 1500-talet kontakten med kolonialmakterna från väst en avgörande betydelse. Dessa införde nya ekonomiska system och samhällsförhållanden jämte därmed förbundna idéer. En speciell typ av buddhism uppstod, "buddhistisk modernism". Den har i sig upptagit västerländska idériktningar som humanism, socialism, konservatism, liberalism och existentialism, bearbetat dessa och presenterat dem som buddhan Shakyamunis oförändrade lära för nutidens människor. Buddhismens oförgängliga kärna är dock försakelsen av omvärlden som ett uttryck för insikten om att allt är lidande, förgängligt och utan en bestående själ. Buddhister i hela världen är sedan 1950 förenade i World Fellowship of Buddhists.

Kategori: