Lamaism

Lamaism, en variant av buddhismen, även kallad tibetansk buddhism, och en gren av den fromhetsriktning som kallas vajrayana. Lamaismen säger sig vara den fullständiga formen av buddhism, som i sig innefattar theravadas klosterorganisation och klosterdisciplin, mahayanas filosofi och psykologi samt vajrayanas meditationsmetoder.

Buddhismen fördes till Tibet från Indien i olika omgångar under 700–1200-talen e.Kr. av ett flertal indiska mästare, bl.a. Padmasambhava (700-talet e.Kr.) och Atisha (1000-talet), samt flera tibetanska mästare, s.k. lotsawas ('översättare'). Kontakterna mellan Indien och Tibet minskade fr.o.m. 1300-talet, då buddhismen i Indien dog ut. Mongolerna kom i kontakt med lamaismen på 1200-talet, en kontakt som stärktes på 1600- och 1700-talen. Lamaism finns dessutom i Nepal, Bhutan och norra Indien.

De viktigaste indiska mahayanaläror som lever vidare i dagens lamaism är madhyamika och yogacara. Dessa läror har utvecklats genom olika meditationsmetoder och psykiska övningar. Övningarna kan bestå av visualisering av olika symboliska varelser som representerar antingen lärosatser eller sidor i den egna personligheten; de kan också bestå av recitation av mantran, dvs. ord och formler som symboliserar aspekter av läran eller universum och dess natur. Ytterligare hjälpmedel är mandalas (cirkelformiga diagram som återger olika lärosatser eller bilder av heliga personer, symboler eller skrifttecken) och mudras (gester vid olika meditationsövningar). Vid mera avancerade övningar tillbringar adepten (den invigda lärjungen) långa tider isolerad i ett låst rum eller i en grotta, där han mediterar oavbrutet utan någon kontakt med omvärlden. Genom dessa övningar och genom omfattande teoretiska studier kan adepten befria sig från alla illusioner och begränsningar och uppnå buddhismens högsta andliga stadium, nirvana. Om tibetanska dödsföreställningar, se den tibetanska Dödsboken.

Lamaismen utmärker sig för sin lära om bodhisattvan, en varelse som, efter att ha nått nirvana, av egen vilja återvänder till människornas värld för att hjälpa dem. Sådana bodhisattvor är de s.k. lamorna, som efter sin död sägs återfödas och återvända till den ställning de hade i sitt förra liv. Den högsta återfödda laman i Tibet är Dalai lama. Dalai lama var Tibets statsöverhuvud; ordningen gällde från 1600-talet fram till 1959. Viktigast efter Dalai lama var Panchen lama; den senaste avled 1989, och hans efterträdare är ännu inte funnen.

Lamaismen är en utpräglad klosterreligion, och före 1959 fanns tusentals kloster i Tibet; dessutom levde många eremiter utanför klostren. I dag består lamaismen av fyra huvudskolor. Äldst är Nyingma, grundad på 700-talet av bl.a. Padmasambhava; den har nära anknytning till folkreligionen. Sakya, grundad på 1000-talet, och Kagyü, grundad av Milarepa på 1100-talet, är båda påverkade av indisk tantrism och yoga. Gelug grundades av Tsongkhapa på 1300-talet; den har en strängare disciplin och är mera inriktad på studier. Dalai lama tillhör Gelugskolan.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar