Manierism

Manierism (fr. maniérisme 'förkonstling', av manière), konsthistorisk term (förr med nedsättande innebörd) för stilsträvanden inom i synnerhet den italienska konsten ca 1520–1600, tidigare kallad senrenässans. Den tidiga renässansens rumsbildning, figurkomposition och enhetliga ljusföring avlöstes av en mera orolig och splittrad stilsituation, där arvet från föregångarna utnyttjades på ett ofta mycket subjektivt sätt. Figurerna får utdragna proportioner och skildras i komplicerade rörelser, rumsligheten undertrycks till förmån för en dekorativt ytmässig verkan och ett flackande ljus bidrar till ett irrationellt helhetsintryck. Konsten tillfördes härigenom nya uttryckskvaliteter som tolkats i religiösa och mystiska kategorier; inom porträttkonsten gavs möjligheter till rikare psykologisk karakterisering. Manierismen hade även en förankring i hovmiljön, där smaken gynnade elegans och förfining, stundom med erotiska övertoner. Manierismen har betraktats som en konst i kris, återspeglande sociala, politiska och religiösa omvälvningar, en tolkning som alltmer kommit att modifieras. Ryktbara konstnärer inom manierismen var till en del Michelangelo, vidare Bronzino, Vasari och Pontormo i Florens, Giulio Romano i Rom och Mantua, Parmigianino i Parma, Tintoretto i Venedig, El Greco i Toledo och Rosso Fiorentino i Fontainebleau. Vid Rudolf II:s hov i Prag hade manierismen ett viktigt centrum (bl.a. Bartholomeus Spranger, Adriaen de Vries). Beteckningen manierism har också använts om det senare 1500-talets landskapsmåleri i Nederländerna.

Arkitektur

Inom arkitekturen är manierismen en mer svårgripbar och diskutabel företeelse än i bildkonsten. Men några av manierismens konstnärer, främst Michelangelo i Florens och Giulio Romano i Mantua, blev också skapare av personligt präglade byggnadsverk med element av stegrad spänning och kontrast. Även trädgårdens och naturens komponenter kunde bringas att spela mot det byggda. En öppenhet och rörelse introducerades, som senare under barocken skulle utsträckas till de stora, genomskridande axlarna. I generationen efter 1500-talets mitt hörde Giacomo Barozzi da Vignola, Bartolommeo Ammanati, Bernardo Buontalenti och Giorgio Vasari till dem vars arkitektur på så sätt i detaljer och helhet överskred renässansens traditionella balans och enhet.

Till manierismen kan också räknas den nordeuropeiska 1500-talsarkitektur som fritt tolkade den italienska renässansen inom olika regionala traditioner, med skulptural formrikedom som resultat.

Trädgårdskonst

Inom trädgårdskonsten kan två huvudsakliga formuttryck urskiljas under manierismen: dels en strävan efter fulländning av trädgården som konstnärligt motiv, dels en förkärlek för förvrängda proportioner och det groteska tillsammans med användningen av mekaniska anordningar för att skapa osäkerhet eller komiska överraskningar. I Villa d'Este i Tivoli (1549–50, Pirro Ligorio) återfinns båda uttrycken: en formfulländad trädgård parallellt med en uppfattning om människans och konstens behärskande av naturen, uttryckt i spektakulära vattenanläggningar. I Villa Lante i Bagnaia utanför Viterbo (1560, sannolikt Giacomo Barozzi da Vignola) återkommer främst det konstnärliga uttrycket i en subtilare och konstnärligt än mer högtstående form. Representativ för periodens mera groteska sida är Villa Orsini i Bomarzo (1552–80, Pierfrancesco Orsini) där Ariostos episka dikt "Orlando furioso" utgör trädgårdens tema. Diktens olika gestalter återfinns här i överdrivna skulpturala tolkningar huggna direkt ur berget, vilket bl.a. inspirerat 1900-talets surrealister (se bild ¤Bomarzo). Representanter för en mera finstämd och lantlig manieristisk trädgårdskonst är Villa Capponi i Arcetri utanför Florens (ca 1572) och Villa Gamberaia i Settignano (1600-talet).

Litteratur

Till litteraturen har begreppet manierism, liksom barock och rokoko, överförts från konsthistorien; E.R. Curtius lanserade 1948 manierismen som benämning på "en konstant i europeisk litteratur". Fördelen med termen var att den inte som barocken blivit komprometterad av nazismen. Senare har dock manierismen kommit att stå för en tidsbestämd strömning eller en epok i litteraturen, före barocken eller inom denna. Arnold Hauser såg manierismen som en följd av alienationen i ett samhälle där hovtjänst innebar tvång och andra sociala roller inte stod till buds. Manieristen är subjektiv och sofistikerad och har en ovanlig sensibilitet, särskilt för det makabra. Andra forskare har framhävt formella drag: en "orolig", esoterisk stil, långsökta bilder, paradoxer och hårklyverier. Manieristiska diktare skulle vara Donne, Góngora, Sponde och, i prosan, Montaigne. "Hamlet" kan ses som ett manieristiskt drama.

Lägg till ny kommentar