Neoklassicism

Neoklassicism, kulturströmning och stilriktning av betydelse främst under senare hälften av 1700-talet och något decennium in på 1800-talet.

Neoklassicism, nyklassicism, stilriktning inom musiken, med tyngdpunkt i mellankrigsåren, vilken delvis uppstod som en reaktion mot senromantik och expressionism. Riktningen sökte sig tillbaka till wienklassicism och barock (neobarock räknas oftast som en underavdelning till neoklassicism) i en strävan efter klarhet och balans med tydlig, oftast utvidgad tonalitet, motorisk rytmik och överblickbar form. Det senare innebar oftast att man utnyttjade någon av 1700-talets mer beprövade former, t.ex. variationsform, sonatform, klassisk konsertform och danssvit. Till en början knöts termen främst till Stravinsky i verken mellan "Pulcinella" (1920) och "The Rake's Progress" (1951). Även om man tidigare knappast betraktade neoklassicismen som en stilriktning hade flera tonsättare föregripit Stravinsky genom neoklassiska stilelement. Regers stil genomsyrades av barockens polyfona tänkande. Ett tidigt exempel på neoklassicism är också Prokofjev, som enligt egen utsago utgick från Haydn i sin "Klassisk symfoni" (1917). Richard Strauss tog upp en rad 1700-talselement i "Rosenkavaljeren" (1911). Ravels stil har lika många rötter i neoklassiska idéer som i impressionismen. Trots att stilidealen kunde tyckas motsatta är neoklassicism en central faktor i Schönbergs och Hindemiths verk. Riktningen gjorde sig tidigt hörd i Italien genom bl.a. Busonis, Respighis och Casellas musik. I Sverige representeras neoklassicismen av två, åtminstone skenbart motsatta grupper: å ena sidan L.-E. Larsson, Dag Wirén och Gunnar de Frumerie och å andra sidan K.-B. Blomdahl, Ingvar Lidholm och S.-E. Bäck. För den senare gruppen blev neoklassicismen snarast en viktig, men övergående fas.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar