Neokonfucianism

Neokonfucianism, västerländsk benämning på den filosofiska riktning som i egenskap av ett slags statsideologi präglat huvuddelen av det kinesiska tänkandet från medeltiden till 1900-talets början. Riktningen har haft ett enormt inflytande även utanför Kina, bl.a. i Japan och Korea.

Efter Han-dynastins fall fick den klassiska konfucianismen en marginell ställning och hotade t.o.m. att helt förträngas. Detta framkallade redan under Tang-dynastin reaktioner från enstaka tänkare som Han Yu, men först under Norra Song-dynastin (960–1127) utvecklades neokonfucianism i egentlig mening. Konfucianismens moral- och samhällsfilosofi blev nu insatta i en naturfilosofisk, metafysisk och kunskapsteoretisk lärobyggnad med drag av yin–yang-skolan och de (chan)buddhistiska tankarna om alltings enhet. Riktningens förste betydande representant var Zhou Dunyi (1017–73), från vars läror de två bröderna Cheng Yi och Cheng Hao samt deras farbror och lärare Zhang Zai utgick. Tillsammans med Shao Yong (1011–77) brukar dessa fyra kallas "de fem mästarna".

Den ena av neokonfucianismens två huvudriktiningar, den rationalistiska "läran om principerna" (lixue), förknippas särskilt med Zhu Xi. Vid sidan av Zhus uppfattning fortlevde hela tiden också "läran om medvetandet" (xinxue), som fick sitt stora uppsving genom Wang Yangming (1472–1529). Denne lade framför allt vikt vid viljan som medvetandets riktning och hävdade att man inte rätt har förstått en princip förrän man satt den i verket. Den rena eller allvarliga viljan måste därför också föregå sökandet efter kunskap, och Wangs uppfattning kom därför att motverka det empiristiska drag som trots allt fanns i Zhu Xis filosofi.

Under Qing-dynastin (1644–1912) kom den neokonfucianska filosofin efter hand att avtyna. Formellt behöll den visserligen sin dominerande ställning, men båda dess varianter kom så småningom att betraktas som allt för spekulativa. Mot slutet av 1800-talet skedde dock ett återvändande till neokonfucianismen.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar