Schartauanism

Schartauanism kommer från Henric Schartaus förkunnelse utgående väckelserörelse, som starkt präglat det som senare kallats den västsvenska kristendomstypen men också nått vidare inom Svenska kyrkan. Talrika blivande präster tog intryck av Schartaus verksamhet i Lund och övertog hans predikometod. Ledande schartauaner var bl.a. Johan Henrik Holmqwist (1801–79) i Kville, Henrik Florus Ringius i Solberga och Joseph Natanael Rexius (1852–1929) i Göteborg. Utmärkande drag för schartauanismen är ett strängt fasthållande vid kyrkans ordningar och dess ämbete, vilket innebär att utrymmet för lekmän är mycket litet. Församlingsprästen är ansvarig själasörjare och lärare i såväl teologiska – därmed blir Ordet centralt – som etiska och praktiska ämnen. I förkunnelse och själavård beskrivs – ofta ingående – vägen till frälsning över kallelse och omvändelse i enlighet med den framställning av nådens ordning, som utvecklats i traditionen från Henric Schartau. Ett ytterligare centralt drag i schartauanismen är den lutherska kallelsetanken, som lett till ett starkt socialt engagemang. Till de teologiska källorna inom schartauanismen hörde de tyska prästerna Johann Albrecht Bengel och Magnus Friedrich Roos (1727–1803). Schartauanismen företräds inte av någon organisation och stod länge avvisande till föreningsliv och organiserad frivillig kyrklig verksamhet. I dag finns schartauanism företrädd i Sverige främst i vissa delar av södra och mellersta Bohuslän samt i södra Västergötland.

Lägg till ny kommentar