Empirism

Empirism (av grek. empeiria 'erfarenhet'), filosofisk riktning som i motsats till rationalismen betonar erfarenheten snarare än förnuftet som bas för vår kunskap. Empirismen är en huvudriktning inom kunskapsteorin men har betydelse också för andra delar av filosofin såsom språkfilosofi och vetenskapsteori. Etiketten empirism har emellertid använts om ståndpunkter med mycket olika schatteringar, från den starka och av få hävdade tesen att all kunskap har sin enda källa och grund i sinneserfarenheten, till den svaga och föga kontroversiella tesen att erfarenheten utgör en grund till kunskap.

Klassisk empirism. Empiristiska hållningar förekommer redan bland många grekiska filosofer – en tidig, klart uttalad empirist är Epikuros – och finns också företrädda under medeltiden, t.ex. av Ockham. En historiskt betydelsefull företrädare för empirismen i den nyare tiden är Francis Bacon. Till de klassiska empiristerna räknar man dock framförallt en rad brittiska tänkare under 1600- och 1700-talen: Locke, Berkeley och Hume. Några av deras huvudtankar kan sammanfattas i två teser som brukar kallas begreppsempirism resp. bevisempirism.

Den första tesen säger grovt talat att ett uttryck är meningsfullt endast om dess betydelse kan uppvisas i erfarenheten eller kan definieras med hjälp av andra uttryck för vilka detta gäller. Enligt Locke är det "vår observation, riktad antingen på yttre sinnliga föremål eller på vårt eget medvetandes inre handlingar, som förser vårt förstånd med allt dess material för tänkandet". Meningsfulla ord måste därför stå för idéer som härrör från sådan observation. Gentemot rationalismen hävdar empiristerna att människan inte har några medfödda idéer. Vid födelsen är själen enligt Locke ett oskrivet blad, en tabula rasa, och allt sitt senare innehåll får den genom yttre påverkan.

Den andra tesen säger att en sats som uttalar ett faktum kan inses endast med stöd av erfarenheten. De enda sanningar som vi enligt Hume kan vara säkra på är sådana som bygger på "sinnenas närvarande vittnesbörd eller minnets arkiv". Endast genom antaganden om några "relationer mellan orsak och verkan" kan vi sluta oss från sådana sanningar till mera generella påståenden, säger Hume, men sådana slutledningar förutsätter en induktion och kan aldrig vara helt säkra. I motsats till rationalisterna förnekar därför empiristerna dels att det är möjligt att a priori inse sanningen hos en naturlag, dels att det finns nödvändiga sanningar om verkligheten.

Empirismens ställning i dag. Många av tankegångarna hos de klassiska empiristerna kommer igen på 1800-talet – hos John Stuart Mill t.o.m. i en delvis radikaliserad form – och i vårt sekel hos bl.a. Bertrand Russell och den logiska empirismen (se logisk positivism). T.ex. är denna riktnings verifikationskriterium för mening en variant av den begreppsempiristiska tesen. Det i analytisk filosofi vanliga bestridandet av Kants tes att syntetiska omdömen a priori är möjliga är på liknande sätt ett återupplivande av den bevisempiristiska tesen. Empirismen har under 1900-talet tidvis haft ett betydande inflytande på vetenskapsteorin och även på vissa enskilda vetenskaper, inte minst samhällsvetenskaperna. En effekt härav har varit en ofta utbredd skepsis mot teoretiska termer och teoretiska resonemang.
Men empirismen har alltsedan Kant också utsatts för ingående kritik av filosofiska riktningar som andragit att vår kunskap alltid är en produkt av även vårt förnufts verksamhet. Det bör också framhållas att den klassiska empirismen formulerades vid tiden för de nya naturvetenskapernas framväxt, och att den därvid kom att ta särskilt intryck av den vikt dessa lade vid observationer och experiment, men att empiristerna samtidigt kom att grovt underskatta den betydelse teorier, modeller och deduktion har för modern vetenskap. Empirismen i sin klassiska och relativt starka form är i dag en i stort sett övergiven position. Inslag av empirism är dock viktiga ingredienser i många i dag gängse åsikter om kunskapens och vetenskapens natur, vilka i många avseenden intar en mellanställning mellan empirism och rationalism.