Wolffianism, filosofisk riktning benämnd efter Christian von Wolff och mycket populär vid europeiska universitet under perioden 1720–60. Wolffs filosofi var uppbyggd efter matematiskt mönster och hade en strikt logisk struktur. Efter sin lärofader använde efterföljarna ofta uttrycket "Förnuftiga tankar om ..." i sina boktitlar, vilket därför blev ett tydligt kännetecken på wolffianer.
Värdenihilism är den allmänt vedertagna benämningen (ehuru ursprungligen myntad av motståndare) för den uppsaliensiske filosofen Axel Hägerströms värdeteori. Teorin kan formuleras på olika sätt. Den säger att värdena är chimäriska, att verkligheten inte innehåller någon sfär av värden, att värdesatser inte egentligen är några omdömen eftersom de inte uttalar sig om verkligheten eller kan anses vara sanna eller falska. Hägerström applicerade en liknande analys på juridiska föreställningar om rättigheter o.d. Också dessa ansågs chimäriska eller rent av vidskepliga.
Utilism (för etymologi se utilitarism), numera mindre vanlig synonym till utilitarism.
Utilism kan även handla om den sammanfattande benämning på de idéer som i Sverige förknippas med det så kallade Utilistiska samfundet, en organisation för fritänkare och radikaler som bildades 1888 och i vilken Viktor Lennstrand spelade en ledande roll.
Universalierealism eller begreppsrealism, den särskilt under medeltiden företrädda åsikten att de s.k. universalia eller allmänorden ("människa", "djur", "god" etc.) svarar mot separat existerande (reella) entiteter. Universalierealismen har sina rötter i Platons idélära men var i en speciell variant också en grundsten i Aristoteles filosofi.
Unanimism är en litterär doktrin som lär att författare främst skall uttrycka ett kollektivt medvetande, dvs. det individuella själstillståndet får träda tillbaka. Ledande representant var Jules Romains, som bl.a. i romanform i denna anda gav en bild av 1900-talets första decennier i Frankrike. Unanimismen var ett slags humanistisk mystik som i första hand syftade till en själslig omdaning av samhället, dock inte genom något gudomligt ingripande utan genom människors samarbete.
Transcendentalism avser amerikansk litterär och filosofisk rörelse ca 1836–60 med centrum i Bostonområdet, speciellt i den lilla staden Concord. Med bl.a. Emerson, Thoreau och Margaret Fuller som gruppmedlemmar skapade transcendentalisterna en idealistisk och individualistisk strömning som fick stor betydelse för eftervärlden. Tron på individen och korrespondensen mellan Gud och människa, natur och ande utvecklades i verk som Emersons "Nature" (1836) och i tidskriften The Dial (1840–44). Transcendentalisterna genomförde också sociala experiment som Brook Farmprojektet.
Thomism, teologisk och filosofisk riktning som utgår från Thomas av Aquino, i tur och ordning som försvar av, kommentarer till och från 1800-talet som tillämpningar av hans lära och metod på samtida frågor (se nythomism). Thomas skapade på 1200-talet en inflytelserik syntes av grekisk filosofi och kristen teologi med många särpräglade drag. Efter betydande stridigheter anbefalldes slutligen Thomas lära av påven Johannes XXII samtidigt med att Thomas kanoniserades 1323.
Strukturfunktionalism, en övergripande sociologisk teori, utvecklad av Talcott Parsons, som anger de allmänna funktioner som behövs för att ett socialt system skall kunna bestå. Funktionerna bildar regelbundenheter, strukturer. Parsons identifierar fyra sådana strukturella funktioner: anpassning till omgivningen (ekonomi), måluppfyllelse (politik), mönsterbevarande (kultur) och integration (organisation).
Skotism, den medeltida (och moderna) riktning som filosofiskt ansluter till Johannes Duns Scotus. Skotismen omhuldades främst bland franciskanerna och accepterades av dem vid generalkapitlet i Toledo 1633. Filosofiskt ser skotismen frågan om "varat som vara" som den centrala. Den grundläggande individuationsprincipen är inte materian, utan en positiv perfektion som betecknas med den från Duns Scotus hämtade termen haecceitas. Bland skotismens tidiga företrädare kan nämnas Luke Wadding (d.
Semipelagianism är en term präglad under 1500-talet för en ståndpunkt som fördes fram i diskussionen kring Augustinus nådelära – dock utan direkt anknytning till Pelagius – nämligen att människan av egen kraft kan ta första steget på frälsningens väg. Jämför med pelagianism.
