Våg–partikeldualism är ett fysikaliskt begrepp. Av Heisenbergs obestämdhetsrelation framgår att egenskaper som är förknippade med vår uppfattning om hur en partikel beter sig, t.ex. lokaliserbarhet i tid och rum, och vår uppfattning om vad som karakteriserar en våg, t.ex. upprepning i rum och tid, står i viss motsatsställning till varandra. Våg- och partikelegenskaper kan inte samtidigt bestämmas med godtycklig noggrannhet.
Termomagnetism, termiska effekter i elektriska ledare under inverkan av magnetfält.
Pleokroism är ett kristalloptiskt fenomen, detsamma som dikroism.
Jordmagnetism, annan benämning på geomagnetism.
Härdningsmekanism, fenomen som höjer hållfasthet och hårdhet hos material genom att hos metalliska material förhindra dislokationernas förflyttning och hos plaster försvåra rörelsen hos polymerkedjor. De fyra klassiska härdningsmekanismerna för metalliska material är lösningshärdning (tillsats av legeringselement i fast lösning), minskning av kristallkornens storlek, urskiljning av fina partiklar (mindre än 1310"7 m) samt ökning av dislokationstätheten genom kallbearbetning. Hos polymera material utnyttjas t.ex.
Geomagnetism, beteckning för fenomen som sammanhänger med det magnetiska fält som observeras vid jordytan och i den jordnära rymden. Jordens magnetfält liknar ytligt sett fältet av en magnetisk dipol i jordens inre, där dipolens axel avviker ca 11,5° från jordens rotationsaxel. Fältlinjerna är riktade mot jorden på norra halvklotet och ifrån jorden på södra halvklotet. På jordytan kommer en magnetiserad kompassnål att inrikta sig längs den horisontella komponenten av det geomagnetiska fältet, alltså peka ungefär mot norr.
Ferromagnetism innebär att de atomära magneterna i ett ämne spontant riktas in åt samma håll och parallellt med varandra. De kommer därvid att samverka och ge starka magnetiska effekter (järn, kobolt, nickel, vissa legeringar m.m.). Kopplingen mellan de atomära magneterna motverkas av värmerörelsen. Vid en för varje material given temperatur, Curie-temperaturen, försvinner den spontana magnetiseringen.
Ferrimagnetism innebär att de atomära magneterna i ett material spontant kopplas parallellt, men delvis riktade mot varandra. Om atomernas mot varandra riktade magnetiska moment har olika storlek ger detta ett resulterande moment, vilket ger materialet magnetiska egenskaper. Om däremot atomernas magnetiska moment är lika stora och motriktade upphäver de varandras verkan, vilket ger ett skenbart omagnetiskt material (antiferromagnetism).
Dikroism, form av optisk anisotropi i fasta, genomskinliga kroppar vilken innebär att linjärt polariserat ljus absorberas i olika hög grad, beroende på polarisationsplanets orientering i förhållande till materialets symmetriaxlar. En lagom tjock skiva av ett material med stor dikroism kan därför utnyttjas för att polarisera ljus. I polaroidmaterial åstadkoms dikroism genom att materialet befinner sig i ett enaxligt spänningstillstånd.
Diamagnetism hos ett ämne medför att det stöts bort från en magnet. Detta orsakas av att ett magnetfält inducerar atomära strömmar i ämnet, vilket ger en magnetisering som är riktad mot detta inducerande fält. Därmed blir den magnetiska susceptibiliteten negativ. Diamagnetism finns hos samtliga ämnen, men om ämnets atomer har spontana magnetiska dipolmoment kommer dessa att dominera. Sådana paramagnetiska ämnen har positiv susceptibilitet.
