Leninism

Leninism, Lenins version av marxism. Det finns nästan inte någonting av vad Lenin sagt och skrivit som inte är kontroversiellt. Diskussionen om hans arbeten började omedelbart efter hans död. Meningsmotsättningarna gäller t.o.m. något så fundamentalt som frågan om han har en sammanhållen samhällsteori eller inte.

Ser man till Lenins politiska verksamhet anser flertalet västdemokratiska forskare att han opportunistiskt tar ställning i det konkreta fallet utifrån maktsynpunkter utan att bekymra sig om några principiella överväganden. Som illustration till detta brukar man hänvisa till de uppenbara motsättningarna mellan två av hans viktigaste politiska skrifter: Vad bör göras? (1903) och Staten och revolutionen (1917). Medan den förstnämnda är helt inriktad på utformningen av ett konspiratoriskt, hårt centraliserat elitparti som skall överföra den revolutionära teorin till massorna, rekommenderar den sistnämnda i ett närmast utopiskt perspektiv ett demokratiskt system baserat på ett synnerligen utbrett folkligt deltagande inte minst i den offentliga förvaltningen, som till stor del tänks ombesörjas av vanliga medborgare.

Tar man sin utgångspunkt i Lenins organisationstänkande, som intar en fundamental plats i hans politiska teori, finner man i stället en hög grad av konsekvens i hans skrifter som tidsmässigt sträcker sig över ett kvartsekel. Lenin anknyter till en syn på historien som en väg genom olika stadier till det kommunistiska samhället och föreställer sig att det finns två huvudsituationer att beakta: revolutionära och icke-revolutionära. I den revolutionära situationen är det massorna som har initiativet och skapar historien, och partiet förmår möjligen i viss utsträckning kanalisera deras aktiviteter. I den icke-revolutionära situationen är det partiet som söker organisera de passiva massorna till revolutionär handling. Utifrån dessa föreställningar formar Lenin sin revolutionära organisation och dess politik med parti, massor, klass, organisationer och statsapparat inplacerade i ett komplicerat nätverk. I detta perspektiv framstår de båda nämnda arbetena inte som motsägelsefulla.

Också originaliteten i Lenins tänkande har ifrågasatts. Här finns en skarp skiljelinje mellan de sovjetiska forskarnas bild, med Lenin som alla tiders och nationers största geni, och västdemokratiska forskares bedömningar som ofta går ut på att han saknar originalitet. Även om det sistnämnda omdömet kan vara berättigat då det gäller delar av hans ekonomiska och filosofiska skrifter, är det knappast korrekt beträffande hans politiska arbeten. Leninismen är grunden till den marxistiska revolutionsrörelsens politiska teori för förhållandena både under kapitalismen och proletariatets diktatur.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar