Merkantilism

Merkantilism (fr. mercantilisme, av mercantile 'köpmans-', 'affärs-', av ital. mercante 'köpman', av likabetydande lat. mercator), ekonomisk-politisk åskådning som ser utrikeshandel och inhemsk förädlingsindustri som de viktigaste sektorerna för ett lands ekonomiska utveckling, och som tilldelar staten uppgiften att på olika sätt särskilt gynna dessa sektorer. Merkantilismen i sin mer renodlade form framträder framför allt i Västeuropa under perioden 1550–1750, men dess idéer spelar än i dag en viktig roll i världsekonomin.

Karakteristiska idéer

Merkantilisterna framhävde att det framför allt var utrikeshandeln som försåg landet med internationellt likvida medel, dvs. ädelmetall i myntad eller omyntad form. 1500- och 1600-talen präglades av stora ädelmetallströmmar; från Sydamerika via Spanien till övriga Europa, och från Europa vidare österut mot Östasien och Ostindien. Furstarna behövde ädelmetall för krig och legosoldater, köpmännen för import av strategiska varor från bl.a. Skandinavien, Ryssland och Ostindien. Sådana behov, liksom allmänna föreställningar om att rikedom var ädelmetall, utnyttjades av företrädare för den merkantilistiska handelsbalansläran. Den förordade stöd och skydd för exportindustri och importsubstituerande produktion med motiveringen att utrikeshandeln då skulle kunna uppvisa ett exportöverskott (en positiv handelsbalans) som tillförde landet mer ädelmetall. Men merkantilisterna var i regel motståndare både till inhemsk skatteindrivning och förbud mot ädelmetallexport, och Spanien användes gärna som ett skolexempel på att ädelmetallen inte kunde hållas kvar i landet utan måste användas i utrikeshandeln. Den dominerande synpunkten var att ett land borde undvika en negativ handelsbalans samt eftersträva import av råvaror och export av förädlade produkter. Bestående resultat av handelsbalansläran blev upprättandet av dels statliga organ för främjandet av utrikeshandeln, dels en kontinuerlig utrikeshandelsstatistik byggd på tullräkenskaperna.

Merkantilisterna ställde "konst" – i betydelsen det uppfinningsrika, formgivande arbetet – mot natur. Att satsa på "konsterna" skulle ge ett land större ekonomiska fördelar än att förlita sig på naturliga förutsättningar som bördig jordmån och ett gynnsamt klimat. Vidare förutsatte de marknader och priser, rationella aktörer och en socioekonomisk rollfördelning som föregrep de klassiska nationalekonomernas funktionella inkomstfördelning: konsumtionsbenägna jordägare, spar- och företagsamma köpmän samt en stor och fattig arbetande befolkning. Vinstjakt och konkurrens bejakades som drivkrafter, men merkantilisterna hade inte klassikernas tilltro till att egenintresset alltid främjade det allmännas bästa. Staten betraktades som en nödvändig förutsättning för "det civila samhället" och tilldelades grundläggande uppgifter vad beträffar lagstiftning och institutioner. Därutöver skulle den föra en aktiv utrikes-, handels- och skyddspolitik till förmån för handelns, sjöfartens och industrins utveckling. Staten borde om möjligt ge den egna handeln och industrin ensamrätt till koloniala råvarukällor och marknader. Den skulle ge stöd och privilegier till städer, valda näringsgrenar och företag samt främja sysselsättning, befolkningstillväxt och arbetsfördelning. En omstridd företrädare för denna politik var Colbert i Frankrike.

Merkantilisterna

Den merkantilistiska litteraturen skrevs av en brokig samling filosofer, statstjänare, köpmän och publicister. Av betydelse för merkantilismens syn på stat och samhälle var statsvetenskapens och sociologins tidiga utveckling hos Hobbes, Locke och Bernard de Mandeville. Insatser i den ekonomiska analysens utveckling gjordes av William Petty, Dudley North (1641–91) och Richard Cantillon. Till merkantilismens mer inflytelserika ideologer hörde företrädare för East India Company som Thomas Mun och Josiah Child. Bland svenska merkantilister kan från 1600-talet nämnas Johan Risingh, och från 1700-talet Anders Nordencrantz. Stora delar av den merkantilistiska litteraturen präglas emellertid av en kortsiktighet och opportunism som inte sällan låter sig tolkas som en ren legitimering av enskilda eller statligt fiskala intressen.

Merkantilismen inför eftervärlden

Merkantilismen kom under senare delen av 1700-talet att både få sitt namn och definieras av sina kritiker. Fysiokraterna, och efter dem Adam Smith, myntade idén om ett merkantilsystem som i åsikter och politik ensidigt företrätt handelns och manufakturindustrins intressen på jordbrukets och konsumtionens bekostnad. Fysiokraterna ansåg att merkantilisterna hade ruinerat det franska jordbruket och därmed landet. Men Adam Smiths kritik innehöll också ett visst medgivande. Europas feodala jordegendomsförhållanden hade blockerat den naturliga väg där jordbruket ledde utvecklingen. Handel och industri hade här gått före, undergrävt och upplöst feodalförhållandena och därefter dragit jordbruket med sig i den ekonomiska utvecklingen. På denna omväg till det moderna kommersiella samhället hade merkantilisterna enligt Smith kunnat förverkliga en del av sina egna målsättningar.

Trots kritik från fysiokrater, klassiker och neoklassisk teori har merkantilistiska idéer i form av protektionism, statsinterventionism och importsubstituerande industrialisering upprepade gånger mobiliserats för utvecklingsändamål under de följande århundradena. För det då ännu splittrade och "underutvecklade" Tyskland utformade Friedrich List 1840 ett merkantilistiskt program med politisk anknytning till den tyska tullunionen från 1834 och idémässiga utlöpare i bl.a. den historiska skolan. Lists idéer påverkade också industrialiseringssträvanden i Tsarryssland i slutet av 1800-talet (Sergej Witte). Det finns en stark tradition av protektionism i USA. Den latinamerikanska strukturalismen från 1930-talet och framåt bar starka merkantilistiska drag (Raul Prebisch). Så också Japans utveckling under 1900-talet, som i sin tur stått modell för utvecklingen i Taiwan och Sydkorea. Merkantilistiska ambitioner är också ett påtagligt inslag i EG:s ekonomiska politik.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar