Skandinavism

Skandinavism, rörelse som vid mitten av 1800-talet strävade efter att ena Danmark och de sedan 1814 i union förenade Norge och Sverige kulturellt, ekonomiskt och politiskt. Skandinavismen hade anhängare främst i Danmark och Sverige. Många svenskar drömde också om att genom en skandinavisk union återfå det 1809 förlorade Finland, som man menade hade en rent svensk kultur. Redan under 1700-talet hade författare och vetenskapsmän på ömse sidor av Öresund arbetat för närmare litterära förbindelser mellan Danmark och Sverige. Men efter Napoleonkrigen växte på många håll i Europa fram en ny sorts nationalism, som krävde att folk med gemensamt språk och gemensam kultur också skulle bilda nationella stater. Därför enades under seklets gång de tidigare splittrade Italien och Tyskland, medan t.ex. polacker och tjecker krävde frihet från sina ryska resp. österrikiska herrar. På liknande sätt ville skandinavismen skapa ett nationellt Norden med kraft att stå emot tyskarna i söder och ryssarna i öster. Till den danska monarkin hörde hertigdömena Holstein, med tysk befolkning, och Slesvig, där danskt språk härskade i norr men hotades av den tyska nationalismen.

Pionjärer för skandinavismen var universitetsstudenter. Danska, norska och svenska studenter möttes till uppmärksammade möten (Uppsala 1843, Köpenhamn 1845). I tal och sång eggade man till skandinavisk samling mot en hotande omvärld (den s.k. studentskandinavismen). Studenterna fick stöd av en del av den liberala pressen: Fædrelandet i Köpenhamn, Aftonbladet i Stockholm. I skandinavismen såg dessa tidningar ett medel att stärka den upplysta opinionen mot det konservativa etablissemanget. Men när de nationella motsättningarna ledde till det första dansk–tyska kriget 1848, närmade sig också kung Oscar I skandinavismen och genomdrev en svensk–norsk hjälpkår till Danmark (den deltog dock aldrig i strider). Ätten Bernadotte ville bereda marken för att överta också den danska kronan efter den barnlöse danske kungen Fredrik VII. Under nästa europeiska krig, då Storbritannien och Frankrike på Turkiets sida stred mot Ryssland (Krimkriget 1853–56), strävade Oscar I efter att föra Sverige–Norge in på västmakternas sida, återerövra Finland och lägga grunden till ett nordiskt storrike. Han samarbetade därvid med skandinavismens ledare (dansken Carl Ploug, den svenske skalden O.P. Sturzen-Becker m.fl.). Men kriget slutade utan sådana resultat.

År 1857 erbjöd kung Oscar i stället Danmark en försvarsallians mot Tyskland. Inte heller det initiativet lyckades. Efterträdaren Karl XV fullföljde emellertid politiken. På 1860-talet hotade ett nytt dansk–tyskt krig, och Karl lovade Fredrik VII svenskt bistånd. År 1863 drevs förhandlingar om en formlig försvarsallians men strandade till sist på motstånd i den svenska regeringen, främst från justitiestatsministern Louis De Geer, som stödd av en stark svensk opinion vägrade äventyra Sveriges inre utveckling mot modern ekonomi och modernt samhälle genom krig mot Tyskland. När kriget bröt ut 1864 fick Danmark kämpa ensamt och förlorade båda hertigdömena.

Skandinavismen hämtade sig aldrig efter detta nederlag. Det blev snart vedertaget att döma ut den som en orealistisk student- och journaliströrelse. Man har som kontrast pekat på den mindre politiskt inriktade men mer praktiska nordismen under 1900-talet. Men också skandinavismen hade praktiska resultat: post- och myntunion, gemensam lagstiftning på många områden. Inte heller skall man förringa det resultat Oscar I pekade på då han 1856 på Drottningholms slott talade till nordiska studenter, som samlats till ett nytt skandinavistiskt möte: "Hädanefter är krig, Skandinaviska bröder emellan, omöjligt".

Kategori

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt om till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type='1 A I'> <li> <dl> <dt> <dd> <h2 id='jump-*'> <h3 id> <h4 id> <h5 id> <h6 id>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.