Eurokommunism

Eurokommunism, riktning inom kommunistpartierna i Italien, Frankrike och Spanien, präglad av en mer eller mindre radikal frigörelse från Sovjetunionens ideologiska inflytande och av sökande efter en egen europeisk väg till socialismen. Termen användes första gången 1975. Eurokommunisterna accepterade parlamentarism och även valsamarbete och koalitioner mellan kommunister och andra partier. Längst gick det italienska kommunistpartiet under Enrico Berlinguer, som talade om en "historisk kompromiss" med det kristdemokratiska partiet, en idé som dock aldrig kom att förverkligas. Benämningen förlorade i popularitet redan i början av 1980-talet. Ett planerat valsamarbete mellan kommunister och socialister i Frankrike gick 1978 om intet, och därefter kom det franska kommunistpartiet under Georges Marchais ledning att återgå till en hårdare, mer traditionell linje. I Spanien blev kommunistpartiet legitimt efter Francos död men lyckades inte vinna de väntade valframgångarna. Partiets ledare Santiago Carillo, som länge framstod som en av eurokommunismens ledande ideologer, möttes av hårdnande motstånd inom sitt eget parti. Efter upplösningen av Sovjetblocket torde eurokommunismen ha förlorat all aktualitet, även om vissa av dess idéer lever vidare och utvecklas i nya banor, framför allt i Italien.

Lägg till ny kommentar