Fundamentalismen (Islam med flera)

Fundamentalismen ur ett protestantiskt perspektiv kan du läsa mer om under protestantisk fundamentalism.

Fundamentalism, i vidare mening: politiska åsiktsriktningar och rörelser som hävdar att en religion eller ideologi, oberoende av folkviljan, skall tillämpas som samhällsordning. Det innebär att de religiösa eller ideologiska ledarna och kadergrupperna får det avgörande inflytandet över statens institutioner och rättsväsende.

I Indien kan grupperingar som Rashtriya Swayamsevak Sangh och Bharatiya Janata Party kallas fundamentalistiska i det avseendet.

Vad som förenar fundamentalister över religionsgränserna är avståndstagandet från den sekulariserade inställningen till religionen. Muslimska fundamentalister hävdar att islam utgör ett heltäckande program för en av Gud bestämd ordning, som kan förverkligas i en islamisk stat. Den islamiska lagen (sharia) skall då ersätta sekulär lagstiftning och tillämpas konkret på olika institutionella nivåer i samhället. I den muslimska världen finns det flera organisationer som med olika medel strävar i denna riktning. En inflytelserik sådan är Muslimska brödraskapet (al-ikhwan al-muslimun), grundad i Egypten 1928, som numera finns i flera länder. Den egyptiska grenen har under senare decennier uppvisat en förhållandevis moderat profil i jämförelse med mer militanta grupper som det egyptiska Jamaat al-Islamiyya, det palestinska Hamas och det libanesiska (och shiitiska) hizbollah.

I Algeriet hade Islamiska räddningsfronten (FIS, Front Islamique du Salut) stora framgångar i lokalvalen 1990, men generellt har fundamentalistiska partier inte lyckats vinna någon bredare popularitet på den politiska arenan.

Islamisk fundamentalism är ofta ett uttryck för social och politisk opposition mot korrumperade regimer, och mot vad anhängarna ser som det religiösa etablissemangets handlingsförlamning och samröre med sådana regimer. Bland inflytelserika ideologer vilkas liv och författarskap påverkat framväxten av modern islamisk fundamentalism bör nämnas egyptiern Sayyid Qutb (d. 1966) och indiern-pakistaniern Sayyid Abu al-Ala Mawdudi (d. 1979).

Vid sidan av oppositionsgrupperna finns det ett fåtal stater som gör anspråk på att vara strikt islamiska och därför kan karakteriseras som fundamentalistiska, t.ex. Iran, Saudiarabien, Sudan och de områden i Afghanistan som kontrolleras av talibanerna. Förhållandet mellan dessa stater präglas emellertid av rivalitet, och trots sina anspråk har de inte undgått opposition från fundamentalistiskt håll. Inte minst Saudiarabien har mött kritik från oppositionella fundamentalister, som hävdar att den saudiska monarkin inte lever upp till sina självpåtagna islamiska ideal.

Termen fundamentalism som sådan är för islams vidkommande kontroversiell. Någon motsvarighet på arabiska finns egentligen inte även om den språkliga nybildningen uUcliyya (av uUcl 'fundament', 'rötter') har fått ett visst genomslag. Anhängarna brukar själva avvisa benämningen fundamentalism och hänvisa till att denna har sitt ursprung i en specifikt kristen kontext. I den vetenskapliga litteraturen används termen sällan utan reservationer. En rad alternativa beteckningar har föreslagits: islamism, integrism, politisk islam etc.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar