Idealism

Idealism, en mångtydig filosofisk term som först användes av Leibniz (1702). Allmänt uttryckt bygger den på uppfattningen att det enda som kan existera oberoende av allt annat är andliga eller ideella företeelser. Det materiella eller fysiska är antingen djupast sett också andligt, eller också kan det bara existera som föremål för ett medvetande. Motsatser till idealism i denna mening är ¤realism och ¤materialism. Platons filosofi är idealistisk i den meningen att den säger att det enda verkliga är idéerna, vilka därför är det enda som kan bli föremål för egentlig kunskap. De företeelser som vi förnimmer med våra sinnen har ingen självständig existens. Platons idealism kan kallas objektiv. I motsats därtill är Berkeleys idealism subjektiv. Enligt den är medvetandena och deras idéer det enda som existerar. "Att existera är att varseblivas."

Enligt Kants kritiska eller transcendentala eller formella idealism bestäms tingen sådana de framstår för oss av våra sinnen och vårt förstånd. Vi tillskriver alla fysiska företeelser en position i tid och rum, och vi ordnar dem enligt förnuftets kategorier (t.ex. orsak och verkan). Däremot vet vi ingenting om hur tingen oberoende av vår kunskap är beskaffade, vi vet bara att de finns (Kant talar här om sin innehållsrealism).

Kants efterföljare i den s.k. tyska idealismen sökte på olika sätt övervinna dualismen mellan "ting för oss" och "ting i sig". Schelling utvecklade en absolut idealism som innebar att det finns en gemensam grund för natur och frihet (ande), det absoluta. Hegel såg tvärtom den absoluta idén som såväl utgångs- som slutpunkten för den verkliga utvecklingen.

Man talar ibland även om en idealistisk historieuppfattning, enligt vilken det är idéerna eller idealen som utgör historiens viktigaste drivkrafter.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar