Dualism

Filosofi

Dualism (av lat. dua_lis 'som har med två att göra', av lat. du_o 'två'), uppfattning som räknar med två skilda grundprinciper; inom filosofin ontologisk teori beträffande universums byggstenar som innebär 1) att dessa är av två skilda slag, andliga och materiella, och 2) att ingen av dem kan reduceras till den andra. Det materiella (fysiska) och det andliga (psykiska) är två grundkategorier i försöken att förstå och förklara universum. Descartes filosofi är dualistisk i denna mening i motsats till exempelvis Demokritos atomlära, som är monistisk i den meningen att den bara räknar med byggstenar eller substanser av ett slag, nämligen atomerna. Descartes teori skiljer sig också från pluralistiska teorier som räknar med en mångfald olika typer av substanser.

Religionsvetenskap

Dualism (av lat. dua_lis 'som har med två att göra', av lat. du_o 'två'), uppfattning som räknar med två skilda grundprinciper; inom religionsvetenskapen en åskådning som räknar med att tillvaron består av två komponenter eller styrs av två makter, som kan komplettera varandra (komplementär dualism) eller ligga i strid med varandra, varvid de i allmänhet bestäms som god resp. ond (antagonistisk dualism). Inom religionerna förekommer också varianter av en filosofisk dualism. Motsatsen är monism, enligt vilken allt existerande tänks utgöra en enhet.

Ett klassiskt exempel på komplementär dualism är den gamla kinesiska religionen, som räknar med två grundprinciper, yang och yin, det manliga, ljusa och varma resp. det kvinnliga, mörka och kalla. Samspelet mellan dessa båda är tian dao, "himlens väg", men det rör sig här inte om strid utan om samverkan.

Inom indisk religion och filosofi uppfattas en dualistisk motsättning mellan det sanna varat (som är atman–brahman) och sinnevärlden (mayas slöja som hindrar människan från den sanna insikten). Medan Shankaras advaitavedanta är monistisk och betraktar verkligheten som hel och odelbar, modifierar Ramanuja monismen till en form av filosofisk dualism så till vida som sinnevärlden ses som en del eller form av det sanna varat. Ren dualism, dvaita, representeras av senare indiska religionslärare.

Den antagonistiska dualismen finner vi mest utpräglad inom den iranska zoroastrismen. Enligt denna befinner sig den gode Ahura Mazda och den onde Angra Mainyu i strid med varandra. Den onde guden gör en "inbrytning" i den godes värld, och "blandningen" av gott och ont är ett faktum. Dock skall den goda makten segra till sist, varvid dualismen upphävs. En mera spekulativ riktning låter de båda födas som tvillingar ur den personifierade Tiden, Zurvan.

Mandeismen och manikeismen – båda iranskt påverkade – uppvisar likaså en antagonistisk dualism. Enligt mandeismen fanns det från början en ljusets och en mörkrets värld, men ljusvärlden angreps av mörkrets makter, och världen skapades för att mörkret skulle försvagas genom att blandas med ljuspartiklar och till sist besegras genom dessas befrielse. Också manikeismen uppfattar vår värld som en blandning av ljus och mörker; målet är ljuselementens befrielse. Inom den gnosticism som framträdde i medelhavsvärlden i början av vår tideräkning förklaras det onda som en degeneration eller ett fall inom en från början god värld (pleroma), som delvis fångats i materien. Målet är andens återvändande till pleroma. Den judisk-kristna formen av gnosticism företer en mindre markerad dualism än de iranskt påverkade formerna.

Judendom och kristendom företer båda dualistiska drag men är i grunden monistiska, eftersom den ende Guden ses som alltings ursprung. Det onda är inte en grundprincip i tillvaron utan har tillkommit genom ett syndafall (bland änglarna eller människorna). Det väcker frågan i vad mån Gud är ansvarig för det onda i världen, det s.k. teodicéproblemet.

Tanken på en från Gud skild, ond makt spelar inom judendomen en underordnad roll. En antagonistisk dualism – troligen iranskt inspirerad – möter i Dödahavsrullarna: Gud har skapat två andar, ljusets och mörkrets ande, och de båda strider om herraväldet bland människorna. Till sist skall dock mörkrets ande besegras och enheten därmed återställas. Gnosticerande föreställningar om att den gudomliga Shekina ("Närvaron") har hamnat i ondskans våld och måste befrias möter inom kabbalistiska riktningar och i chasidismen.

Inom den tidiga kristendomen bröt sig monistiska och dualistiska tendenser mot varandra. Origenes lärde att allt (också djävulen) har utgått från Gud, och att allt därför skall återvända till honom. Mot Origenes fastställdes som den förhärskande uppfattningen att djävulen visserligen är en av Gud skapad ängel som fallit, men att han aldrig kan bli frälst: djävulen, demonerna och helvetet skall bestå för evigt men kommer att efter yttersta domen existera isolerade och oskadliggjorda.

Dualismen inom religionen kan ses som ett försök att förena tron på en god Gud med insikten om det ondas realitet. Inför den logiska svårigheten att förena Guds godhet och allmakt har vissa teologer under 1900-talet (bl.a. Gustaf Aulén) tillgripit en antagonistisk dualism som förklaringsgrund. Gud är inte allsmäktig men strider mot det onda i världen och kommer till slut att segra. Vad det onda i så fall kommer ifrån lämnas i allmänhet som en öppen fråga.

Folkrätt

Dualism (av lat. dua_lis 'som har med två att göra', av lat. du_o 'två'), uppfattning som räknar med två skilda grundprinciper; inom folkrätten en teori om förhållandet mellan inomstatlig (intern) rätt och folkrätt. Till skillnad från den konkurrerande monistiska teorin menar dualismen att den interna rätten och folkrätten reglerar olika områden, det inomstatliga resp. det internationella, och att de riktar sig till olika subjekt, individer resp. stater. Enligt vissa dualister måste internationella avtal, t.ex. Europakonventionen om mänskliga rättigheter och avtalen med EG, transformeras till intern lag för att bli gällande inom ett land.

Lägg till ny kommentar