Panslavism

Panslavism, idéströmning som betonar de slaviska folkens kulturella och ibland även politiska samhörighet. Panslavismen, ett barn av romantiken med dess kulturnationalism, möter första gången som begrepp på 1840-talet, men idéer som i viss mån förebådar den kan i Ryssland spåras tillbaka till 1600-talet. Dessa kontrasterade de slaviska samhällenas kollektivism och andlighet, grundad i folket, den ryska bondbyn och den ortodoxa tron, med det västliga Europas individualism och materialism. Ofta kombinerades betoningen av den kulturella särarten med politiska appeller att i samtiden statslösa slaviska folk som serber, kroater, bulgarer, tjecker och polacker borde förenas under Moskvas överhöghet. Den moderna ryska panslavismen flammade upp hos konservativa intellektuella och fick en fast organisation i samband med Krimkriget 1853–56 och det polska upproret 1863–64. De rysk–osmanska konflikterna under 1800-talet, särskilt den som utmynnade i kriget 1877–78, betraktades av ryska panslavister, t.ex. Ivan Aksakov och Michail Katkov, som korståg för att befria slaviska bröder under turkiskt ok. Nikolaj Danilevskijs bok "Ryssland och Europa" (1869), byggd på spekulativa resonemang om kultur- och rasskillnader, blev en programskrift. Under Österrike–Ungerns sista decennier spelade panslavismen en viktig politiskt mobiliserande roll för de syd- och västslaviska folken och var en avgörande drivkraft i den händelseräcka som ledde fram till första världskriget.

Hos ryska och senare sovjetiska härskare, med uppgift att hålla samman ett imperium bestående av många fler folk än de slaviska, har panslavismen haft svårt att vinna fullt gehör. Efter Sovjetunionens fall och under jugoslaviska kriget har panslavistiska idéer om en djupare samhörighet mellan ryssar och serber åter aktualiserats.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar