Fyrtiotalism

Fyrtiotalism, samlingsbeteckning för skilda tendenser i den svenska litteraturen från senare hälften av 1940-talet, då den litterära modernismen fick sitt definitiva genombrott. Det som kallats fyrtiotalism har visserligen att göra med den nya författargenerationens gemensamma erfarenheter under beredskapsåren, men enhetligheten har överdrivits. Stilmässigt finns föga som förenar.

Sammanhållningen innebar snarast en gemensam front mot angrepp i debatten om den moderna diktens obegriplighet, pessimism och oanständighet. Fyrtiotalismen som begrepp hänger samman med tidskriften 40-tal. Dock markerades ett viktigt samband med 1930-talets modernism av kalendern Horisont (1941–44). Här framträdde bl.a. Erik Lindegren med "mannen utan väg" (1942) och Vennberg med en essä om Kafka. Till fyrtiotalisterna räknas vid sidan av dessa båda inflytelserika diktare bl.a. Ragnar Thoursie, Sven Alfons, Werner Aspenström och Gösta Oswald inom poesin, och inom prosan bl.a. Lars Ahlin, Stig Dagerman, Tage Aurell, Sivar Arnér, Peder Sjögren, Bengt Anderberg och (på gränsen till 1950-talet) Lars Gyllensten.

Det mest utmärkande draget i fyrtiotalismen är den ideologikritiska hållningen, som utgick från en upplevelse av att en rad värdesystem, marxismen, religionen, psykoanalysen m.fl. gjort bankrutt. Med stöd i verk av Sartre och Camus ersatte man gamla honnörsord som tro och lojalitet med medvetenhet och analys. Denna hållning kom av motståndare att uppfattas som pessimism och uppgivenhet ("pessimismdebatten" 1946). Politiskt kom den till uttryck i tredje ståndpunkten. Ett annat drag är inriktningen mot existentiella frågeställningar och mot det allmängiltiga och ett motsvarande avståndstagande från det alltför subjektiva och privata. Sådana tendenser i verk av Ahlin, Lindegren, Vennberg och även den äldre Eyvind Johnson beskrevs av kritikern Lennart Göthberg under rubriken "På väg mot en ny klassicism?". För romanens del innebar de en uppgörelse med naturalismens verklighetsillusion. Allegori och symbolik sprängde realismens ramar. Mytens litterära användbarhet genom djupverkan och strukturering av gemensamma erfarenheter framhävdes särskilt av Gyllensten vid decenniets slut. Ett tredje drag är en hög uppfattning om dikten som konstform. I sin mest extrema form får den sakral karaktär (Oswald). Samtidigt utsätts diktens möjligheter för en språkfilosofiskt ifrågasättande granskning. Entusiasmen för konstens alla yttringar manifesteras i Lindegrens tidskrift Prisma (1948–50). Ett fjärde gemensamt drag är inriktningen på det experimentella i diktkonsten. Debatten om den moderna diktens obegriplighet 1946–47 markerar modernismens genombrott i svensk litteratur men också dess etablering i den litterära institutionen. Till bilden av fyrtiotalismen hör även att motsättningen mellan autodidakter och akademiker tonades ned.

Fyrtiotalisterna höll inte samman länge som grupp, men idéerna de samlades kring har haft långvarig verkan.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar