Modernism (fr. modernisme), sammanfattande benämning på en strömning i västerländsk kultur som ifrågasätter accepterade traditioner och vill ersätta dem med en rationell och kritisk hållning till världen med ständig öppenhet för förändringar, andliga och materiella. De flesta konstarter sökte sig under 1800-talets senare del fram mot modernistiska uttrycksformer; genombrotten skedde i allmänhet under det tidiga 1900-talet.
Litteratur
Benämningen modernism avser vanligen de nya avantgardistiska litterära strömningarna vid sekelskiftet och i början av 1900-talet vilkas experimentella inriktning kommit att prägla stora delar av århundradets senare litteratur. I vidare mening kan avses riktningar som generellt betonar modernitet i opposition mot en given tradition. Termen har vunnit burskap i bl.a. anglosaxisk och nordisk litteraturforskning, medan man i Tyskland undviker den. Bäst fungerar den som en övergripande benämning på normbrytande riktningar som italiensk, fransk och rysk futurism, tysk expressionism, anglosaxisk imagism och vorticism, dadaism, surrealism, lettrism, konkretism, absurdism.
Att finna gemensamma formella och innehållsliga nämnare för de modernistiska litterära riktningarna kan vara svårt. Dominerande var viljan till formella experiment. Inom lyriken övervägde den fria versformen och ett fritt associativt bildspråk, som bröt med poesins konventioner. Romanens och dramats logiska och kronologiska uppbyggnad ersattes av psykologiska, symboliska, mytiska och drömartade strukturer. Det nya formspråket skulle gestalta en ny anti-naturalistisk världsbild och ny livskänsla, analog med den nya naturvetenskapliga världsbilden eller i opposition mot den. Som 1800-talspionjärer för modernismen räknas i regel Walt Whitman, Baudelaire, Flaubert, Rimbaud, Strindberg, i deras efterföljd kom Pound, Eliot, Joyce, Kafka och Faulkner. Medan futuristerna från Italien bejakade den moderna tekniken, sökte Eliot och andra sina ideal bakåt i tiden. Filosofer och psykologer som Nietzsche, Freud och Bergson spelade en viktig roll för modernismens teoretiska nyorientering. I Latinamerika gav den spanskamerikanska modernismen vid 1800-talets slut, El modernismo, med Rubén Darío som centralgestalt, poesin en egen identitet i de spansktalande länderna. Riktningen var ofta antiimperialistisk och socialt medveten och ibland politiskt revolutionär. O modernismo i det portugisiskspråkiga Brasilien grundlades 1922 och innebar en kulturell revolution inom flera konstarter.
Svenskspråkig modernism omfattar den finlandssvenska modernismen på 1920-talet (Södergran, Diktonius, Björling) och 1930-talets rikssvenska modernism (Fem unga, Ekelöf, Boye och Eyvind Johnson). Den fick ett slutligt genombrott under efterkrigstiden (Lindegren m.fl.).
Konst
Modernism inom konsten avser den gestaltningskaraktär och konstteori som utvecklades och dominerade den nyskapande bildkonsten under skedet ca 1905–60 och som därefter fortsatt att prägla en huvuddel av konstproduktionen. Modernismen omfattar bl.a. riktningar som expressionism, fauvism, kubism och postkubism, konstruktivism, konkret konst, dadaism, surrealism, opkonst, informell konst, abstrakt expressionism och popkonst. I viktiga avseenden utvecklades förutsättningarna för modernismen i premodernismen med Gauguin, van Gogh, Seurat och Cézanne och fördes vidare av pionjärer som Kandinsky, Picasso, Mondrian och Matisse. Modernismen avgränsar sig mot tidigare konst med klassisk tradition bl.a. genom att hävda bildens oavhängighet från den vardagliga verkligheten. Modernismen framställer men återger inte. Därför ger modernistiska konstverk, när de är föreställande, intryck av diskontinuitet i förhållande till sina motiv. Det är i själva formen (och färgstrukturen) som man finner kontinuitet (enhet, konsekvens). Modernismen kan uttrycka starkt engagemang i föreställande motiv – som ofta i expressionism – eller driva ett avancerat spel med våra verklighetsföreställningar – som i surrealismen. Men en väsentlig del av modernismen ger ingen som helst avbildning utan verkar med "rena" former och färger. En viktig roll i utvecklingen av denna nonfigurativa konst spelade musikens sätt att utan direkt hänvisning till verkligheten skapa upplevelse genom kompositionens och instrumentens omedelbara verkan. Ofta används i modernismen verklighetens former i fria sammanställningar, underordnade en abstrakt komposition. Kubismen blev den främsta förelöparen till raden av helt icke-föreställande riktningar ända fram till 1960-talet. I likhet med den klassiska konsten hävdar modernismen att konsten alltigenom är att finna i det fysiska konstverket – i motsats till postmodernismen, där den konstnärliga handlingen i första hand kan inriktas på sin verkan i betraktarens reaktion.
Arkitektur
Begreppet modernism används i arkitekturen på skiftande sätt; i princip bör den omfatta alla försök att i opposition mot det sena 1800-talets stilhistoriska arbetssätt skapa en arkitektur som konsekvent uttryck för det moderna samhället. Förstadierna har kallats jugend och nationalromantik. Den radikalt genomförda modernismen är i Sverige känd som funktionalism; för den mer stelnade form som följde efter andra världskriget har termen international style tillämpats. Inom den internationella arkitekturhistorien brukas termen modernism ofta synonymt med funktionalism.
Musik
Under de flesta musikaliska stilperioder har man sökt skäl och berättigande av förändringar i traditionen. Den gemensamma nämnaren i den mångskiftande modernismen, som i grova drag sammanfaller med 1900-talet, är däremot att stilgreppens berättigande söks i deras originalitet och nyhetsvärde. Perioden har sina rötter hos Wagner, framför allt då i musikdramat "Tristan och Isolde" (1865). Dessa idéer vidarefördes och granskades kritiskt av Debussy, som lät klangens skönhet bli bestämmande, inte etablerade regler. Det avgörande steget togs av Schönberg, som varken sökte det klangligt sköna eller det traditionellt regelmässiga utan det "sanna", vilket han likställde med det som går att härleda ur en tanke – en "grundgestalt". Denna strävan bildade sedan en av huvudströmmarna inom den musikaliska modernismen. Schönberg och hans elevers första försök i en ny stil brukar rubriceras som expressionistiska eller fritt atonala (ungefär det första kvartsseklet). Under 1920-talet menade sig Schönberg skärpa grundgestalthärledningen genom tolvtonsteorin. Under detta decennium uppstod också neoklassicismen, en stilriktning som behåller sin modernistiska prägel genom en ironiskt distanserande behandling av äldre stilgrepp. Under nazisttiden stämplades stora delar av den nya musiken som degenererad, och det fanns i Tyskland få möjligheter att odla en musikalisk modernism. Denna stämpling gav i gengäld stilriktningen en kraftig draghjälp efter kriget, då de första försöken med elektroakustisk musik genomfördes i Paris och Köln. Den kanske viktigaste centralorten under dessa år blev Darmstadt, där en rad årliga sommarkurser lockade tonsättare från hela världen. Bland förgrundsgestalterna fanns Henri Pousseur, Stockhausen och Boulez. Man försökte omskapa musiken från dess minsta beståndsdelar. Messiaen fick stor betydelse vid försöken att seriebehandla alla musikens "parametrar" i den s.k. seriella musiken. Samtidigt som man på detta sätt försökte kontrollera alla musikens dimensioner uppstod stilriktningar som förde i den motsatta riktningen genom slumpmusik eller aleatorisk musik (Cage m.fl.). Postmodernistiska tendenser började skönjas under 1970-talet.
Teologi
Radikal riktning inom romersk-katolska kyrkan vid 1900-talets början. Som främste ledare räknas fransmannen Alfred Loisy och britten George Tyrrell. Modernismen kan ses som en motsvarighet till den protestantiska liberalteologin; den förde vidare arvet från upplysningen och hade tagit intryck av 1800-talets radikala bibelkritik. Mot Bibelns och kyrkans auktoritet ställdes den enskildes religiösa erfarenhet; religionen sågs som sprungen ur människans eget väsen snarare än som förmedlad genom en övernaturlig uppenbarelse. Läror som Kristi gudom, hans uppståndelse, hans sakramentala närvaro i mässan etc. ifrågasattes. Mot dessa tankar, som tycktes underminera grundvalarna för hela den romersk-katolska kyrkan, gick påven Pius X till motangrepp. Modernismen fördömdes 1907 i dekretet Lamentabili och i encyklikan Pascendi; Loisy, Tyrrell m.fl. exkommunicerades. År 1910 införde påven en särskild antimodernisted för prästerna att avläggas bl.a. inför prästvigningen. Som profilerad riktning försvann modernismen snart.
Lägg till ny kommentar