Antiintellektualism

Antiintellektualism, misstro mot människors möjlighet att med förståndets hjälp, med sakliga resonemang och vetenskapliga metoder finna lösningar på teoretiska och praktiska problem. Misstron kan stegras till öppen fientlighet, och den kan gälla större eller mindre delar av den mänskliga verksamhetssfären. I denna mening betyder antiintellektualism ungefär detsamma som irrationalism, ett ord som dock förknippas mera med utformade läror om hur människan på annat sätt än genom förnuftet skall komma till insikt.

Ordet antiintellektualism har emellertid också en annan, närliggande innebörd genom att beteckna en negativ inställning till de intellektuella, dvs. till dem som har till uppgift att skapa och förmedla kunskaper, hållningar, normer och värderingar: vetenskapsmän, författare, konstnärer osv. I synnerhet är det fråga om en djupgående misstro mot vetenskapsmännen och de lärda institutionerna. Det som i ett visst samhälle har namn av vetenskap präglas emellertid av andra förhållanden än enbart det rationella sanningssökandet. Vetenskapskritik kan därför inte utan vidare ses som tecken på antiintellektualism, däremot uppfattningen att organiserad vetenskap aldrig leder till hållbara resultat, eller att de intellektuella av princip är systematiska lögnare.

Antiintellektualismen är sannolikt lika gammal som vetenskapen, och den har hävdats från vitt skilda utgångspunkter. Framför allt brukar religionen spelas ut mot vetenskapen, och sanningen söks då antingen i olika skrifter som betraktas som heliga och ofelbara eller i människors omedelbara erfarenheter och känslor. Politiska ideologier eller stränga moraliska övertygelser kan också spela rollen av obetingade sanningsproducenter.

Som ett tidigt exempel på antiintellektualism brukar man räkna dödsdomen mot Sokrates (399 f.Kr.). Denne anklagades för att med sin filosofiska resonemangskonst "förföra ungdomen". Den kinesiske kejsaren Shi Huangdi, vars regeringsperiod inföll 221–210 f.Kr., utvecklade också en typisk antiintellektualism genom att anställa mycket omfattande bokbål för att knäcka det lärda motståndet mot hans politiska reformer.

Inom kristendomen uppstod tidigt en motsättning mellan dem som menade att den nya religionen borde hållas fri från inflytelser från grekisk tradition och dem som ville ta den klassiska traditionen till hjälp för att utveckla läran. I den förra riktningen kunde en form av antiintellektualism komma till uttryck, så t.ex. kring år 200 hos Tertullianus, som utropade: "Vad har Athen med Jerusalem att skaffa, akademien med kyrkan, hedningarna med de kristna?". En liknande motsättning utvecklades senare även inom islam, där stora filosofer som Avicenna på 1000-talet och Averroës på 1100-talet bemöttes med kritik från sådana som menade att den rena tron inte hade något med världsligt vetande att skaffa.
En delvis ny situation inträdde med den moderna, på samma gång matematisk-rationalistiska och empirisk-experimentella tradition som växte fram i Europa under främst 1500- och 1600-talen. De strider om världsbilden som nu uppstod utspelades ofta mellan två olika lärda traditioner, där den äldre, som bekämpade de nya tänkesätten, hade sina rötter i Aristoteles filosofi och skolastisk teologi. Men motståndet mot Copernicus, Galileis och Newtons teorier kom också till uttryck som ren antiintellektualism.

Upplysningstidens optimistiska föreställningar om ett rationellt vetande, som skulle kasta ljus över alla mänskliga förhållanden, väckte en motreaktion. Mest slagkraftigt formulerades denna av Rousseau, som direkt vände sig mot de lärda och vittra kretsarna i Paris och annorstädes, vilka enligt hans mening utvecklade den mest avskyvärda form av onatur. Rousseaus budskap var emellertid mångtydigt, och hans väldiga inflytande gick i vitt skilda riktningar. I det tidiga 1800-talets romantik fanns bland mycket annat också ett stråk av antiintellektualism i betoningen av känslan på intellektets bekostnad.

Den nutida, ännu existerande formen av antiintellektualism utvecklades fullt ut egentligen först i och med reaktionerna på Darwins teori om arternas härstamning sådan den presenterades 1859. Tesen att människan härstammar från andra djurarter väckte våldsamma reaktioner från sådana kristna som inte ville att Bibelns skapelseberättelser skulle sättas i fråga. Denna s.k. fundamentalism spelar än i dag en stor roll på flera håll i världen. Vi möter den, mäktig och rik, i många stater i USA, där inflytelserika påtryckningsgrupper med framgång kämpar för att Bibelns läror om världens tidigaste utveckling skall få åtminstone samma uppmärksamhet som den moderna biologin i skolorna. Vi möter den också i det nya Iran, där den shiitiska islam härskar med oinskränkt makt; varje lära som inte kan återföras på den rätta traditionen bekämpas, och dess anhängare förföljs med obarmhärtig stränghet.

1900-talets olika arter av antiintellektualism har emellertid i lika stor utsträckning hämtat näring i politiska ideologier som i religion. Främst måste här fascismen och nazismen nämnas. Nazismens inställning till modern vetenskap var visserligen kluven. Den uppmuntrade och utnyttjade avancerade former av vetenskap och teknik. Men så snart vetenskapen inte stämde med nazismens grundläggande teser om ras och folk, stat och historia, utsattes den för brutal korrigering eller förföljelse. Intellektuella grupper som hävdade värdet av kritisk forskning och oberoende konst förbjöds. Nazismens maktperiod var de stora bokbålens tid.

Socialism och kommunism med rötter främst i Marx teorier bygger på en grundläggande tillit till det mänskliga förnuftet och vetenskapen. Det hindrar inte att det inom dessa ideologier uppstått riktningar som måste betecknas som antiintellektuella. Proletkult – en rörelse som spelade en stor roll åren efter ryska revolutionen 1917 men sedan nedkämpades – utvecklade en form av antiintellektualism med sina idéer att proletariatet måste skapa sin egen kultur. Senare under Stalins välde kom vetenskap och konst att på olika sätt underordnas politisk strategi och taktik. Under 1960-talets kulturrevolution i Kina spelade massiva kampanjer mot intellektuella och deras verksamhet en viktig roll.
Den moderna vetenskapens enorma tekniska och ekonomiska konsekvenser har väckt till liv en ny typ av vetenskapskritik, som ibland förordar andra typer av vetenskap men som också kan utvecklas till ren antiintellektualism. Vetenskapen har ju indirekt bidragit inte bara till välstånd och längre och rikare liv utan också till kärnvapnens utveckling, till miljöförstöring och till oanade möjligheter att övervaka och kontrollera människor. Det finns kritiker som hävdar att en annan inriktning av vetenskapen skulle leda till en lika god vetenskap med mindre förödande praktiska konsekvenser. Andra däremot förlitar sig på olika former av ockultism och vidskepelse. Det är ett faktum att sekelskiftet kring år 2000 kännetecknas inte bara av en omfattande fundamentalism utan också av en gynnsam marknad för horoskop, skrock och moderörelser på religionens område. Dessa företeelser brukar sammanfattas under benämningen new age. Det vore visserligen oriktigt att se new age som alltigenom antiintellektualistisk. Men en stor del av det som räknas dit kännetecknas av föreställningar om sanningar som strider mot vad vetenskapen säger och som enligt förespråkarna överbjuder eller korrigerar vetenskapen. En lära eller teori som påstås motsvara ett slags uråldrig visdom kan anses riktig helt enkelt därför att den sägs vara så gammal. Ofta heter det att något är sant därför att man "mår bra" av det.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar