religion

Radikalpietism, separatistisk pietism, starkt kyrkokritisk, delvis påverkad av Jakob Böhme. I läran om "det inre ljuset" påminner den om kväkarrörelsen. Den troende möter Gud i sitt inre utan kyrka, bibel, sakrament och dogmer.

Presbyterianism (av presbyterium), synodalförfattning, kyrkoförfattning som praktiseras av reformerta kyrkor i engelskspråkiga delar av världen, där de kallas presbyterianska kyrkor. Utmärkande är att ledarskapet utövas av en grupp pastorer och lekmän, kallade presbyterer (äldste). Denna typ av kyrkoordning utformades ursprungligen av Calvin i Genève.

Pentekostalism, samlingsbenämning på pingströrelser som kan förknippas med en väckelse i Los Angeles 1906. Gemensamt för dem är betonandet av andedop (andeuppfyllelse) och återupplivandet av Andens nådegåvor (1 Kor. 12 och 14). Neopentekostalism är benämning på den karismatiska väckelsen på 1960- och 70-talen.

Patripassianism, en under 200-talet (av Tertullianus) präglad term för den riktning i lärostriderna om Treenigheten som identifierade Sonen med Fadern så att inte endast Sonen utan även Fadern skulle ha lidit korsdöden.

Paracelsism, inflytelser av Paracelsus läror på idéer och vetenskap. I sin allmänna inverkan på idélivet var paracelsismen en del av den antiskolastiska front som växte sig stark under 1500-talets senare del. I denna funktion är den svår att skilja från den nyplatonska och hermetiska traditionen (hermetism), och den har också nära beröring med rosenkreutzarnas teosofi och Comenius pansofi.

Papalism, uppfattningen att kyrkan i sin helhet bör styras av påven i Rom.

Panbabylonism, forskarriktning i början av 1900-talet som i samband med arkeologiska fynd i Främre Orienten uppfattade den sumerisk–babylonisk–assyriska kulturen som källan till all andlig odling, även de bibliska religionerna. Hit hör Alfred Jeremias (1864–1934), som genom sin "Handbuch der altorientalischen Geisteskultur" (1–2, 1913) utövade inflytande bl.a. på Uppsalaskolan.

Nyprotestantism, de former av protestantisk teologi som har präglats av upplysningen och medvetet anknyter till moderna tankeformer och till nutida vetenskap. Benämningen präglades av Ernst Troeltsch (i "Protestantisches Christentum und Kirche in der Neuzeit", 1906). Förnuftets auktoritet och den egna erfarenheten bestämmer tolkningen av Bibeln och trosläran. 1700-talets neologi, Schleiermachers religionsteori och olika former av liberal teologi är representativa.

Nyevangelism, fromhetsriktning inom 1800-talets svenska folkväckelse, organiserad 1856 i Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS). Främste upphovsman var Carl Olof Rosenius. EFS splittrades 1878, då Svenska Missionsförbundet bildades; nyevangelismen fick därmed en frikyrklig förgrening. Även den övriga frikyrkorörelsen blev påverkad. Guds förlåtande kärlek och människans syndfullhet och behov av frälsning betonades.

Nordbuddhism, en (historiskt oegentlig) geografiskt betingad benämning på mahayana och närliggande riktningar inom buddhismen, såsom lamaismen och motsvarande kinesiska och japanska skolbildningar. Nordbuddhism skall främst ses i kontrast till den sydliga theravadabuddhismen.