Om ismer

Rabulism kommer från ordet rabulist som är en skrikig talare, advokat eller uppviglare mot regeringen. Alternativt en radikal och skrävlande politiker. Idag används inte ordet rabulims eller rabulist särskilt ofta, men under tidigt 1800-tal var ordet vanligt i Sverige.

Sociologism, inom samhällsvetenskapen den metodologiska åsikten att sociala faktorer endast kan förklaras med andra sociala faktorer, och att således psykologiska, biologiska eller andra fenomen inte äger någon förklaringskraft för samhälleliga fenomen. Ståndpunkten förknippas framför allt med Émile Durkheim.

Directionalism, benämning på den i början av 1800-talet vanliga uppfattningen att jordens utveckling skett i en viss riktning, från ett kaotiskt tillstånd till mer ordnade förhållanden, t.ex. att jordklotet hade svalnat (avsvalningsteorin), att jordens levande varelser förändrats med miljön, men också att jordens utveckling avbrutits av plötsliga och dramatiska händelser. I opposition mot denna uppfattning utvecklade Charles Lyell på 1830-talet uniformismen.

Konciliarism (av koncilium), senmedeltida uppfattning att konciliet har en högre auktoritet än påven. Som utgångspunkt anges Marsilius av Paduas skrift "Defensor pacis" ('Trons försvarare', 1324) med dess tanke att ett allmänt koncilium av klerker och lekmän skulle utgöra kyrkans högsta instans i trosfrågor. Konciliarismen gynnades av påvedömets nedgång under Avignonperioden (1309–76) liksom av efterföljande schism och kom särskilt till uttryck vid kyrkomötena i Pisa 1409, i Konstanz 1414–18 och Basel 1431–37.

Sabbatianism är en judisk messiansk rörelse uppkallad efter grundaren Shabbetai Tzevi (1626–76) från Smyrna (nuv. Izmir i Turkiet). Efter studier i kabbala hade Shabbetai en kallelseupplevelse och lät utropa sig till Messias. Han omgav sig med tolv män, som representerade Israels tolv stammar. Efter utvisning från Smyrna, Saloniki och Jerusalem utropade han året 1666 som det messianska året och begav sig till Konstantinopel (nuv. Istanbul) för att avsätta sultanen. Ställd inför alternativen att övergå till islam eller bli avrättad valde han det förra.

Kreationism (av lat. crea'tio, av cre'o 'skapa', 'frambringa'), föreställningen att världen skapades i enlighet med berättelsen i Första Mosebok, dvs. på sex dagar vid en bestämd historisk tidpunkt, oftast beräknad till ca 4 000 år f.Kr. Termen används främst om moderna idérörelser som omfattar kreationismen i opposition mot Darwin och den moderna evolutionismen. Det är främst s.k.

Se absolutism.

Sabellianism, kristologisk lära, uppkallad efter teologen Sabellius, som undervisade i Rom under 200-talets första hälft.

Sabellius lärde att Fadern, Sonen och Anden utgör en enhet. De tre är blott olika uppenbarelsesätt, latin modi, en uppfattning som sabellianerna delade med modalismen. I motsats till dynamismen hävdade Sabellius starkt Sonens väsensenhet med Fadern.

Sabellianismen avvisades som heretisk av den Katolska kyrkan, vid ett kyrkomöte år 261.

Diamagnetism hos ett ämne medför att det stöts bort från en magnet. Detta orsakas av att ett magnetfält inducerar atomära strömmar i ämnet, vilket ger en magnetisering som är riktad mot detta inducerande fält. Därmed blir den magnetiska susceptibiliteten negativ. Diamagnetism finns hos samtliga ämnen, men om ämnets atomer har spontana magnetiska dipolmoment kommer dessa att dominera. Sådana paramagnetiska ämnen har positiv susceptibilitet.

Finitism, åskådning inom matematikens filosofi enligt vilken ändliga objekt och ändliga operationer har en ontologisk eller epistemologisk särställning. Ett känt uttryck härför är Leopold Kroneckers yttrande: "Endast de naturliga talen (0, 1, 2, ...) skapades av vår käre Gud, allt annat [i matematiken] är människopåfund." Termen finitism är framför allt förbunden med David Hilberts program, vars mål är att rättfärdiga den klassiska matematiken genom att med finita medel visa dess motsägelsefrihet.

Latitudinarism, odogmatisk och ibland rationalistisk riktning inom Church of England från 1600-talets mitt, en föregångare till 1800-talets Broad Church. Dess främste företrädare var John Tillotson (1630–94), ärkebiskop av Canterbury.

En isomorfismklass eller isomorfiklass är en samling matematiska objekt isomorfa med ett särskilt matematiskt objekt. Ett matematiskt objekt består vanligtvis av en mängd och några matematiska relationer och operationer definierade på denna mängd. En isomorfiklass är alltså en ekvivalensklass under relationen att vara isomorf.

Isomorfismklasser definieras ofta om den exakta identiteten hos elementen i mängden anses vara irrelevanta, och om man vill studera egenskaperna hos strukturen hos det matematiska objektet.

Exempel på detta är ordinaler och grafer.

Mesmerism (efter Franz Anton Mesmer), detsamma som animal magnetism.

Snobbism förekommer främst i fackspråk eller formell skrift, jämför med snobberi som förekommer ofta inom litteratur eller konstnärliga ämnen.

Folklorism, det konstgjorda återupplivandet eller vidmakthållandet av sådana element ur den traditionella folkkulturen som försvunnit, vanligen därför att de inte längre kunnat fylla sin egentliga funktion i ett förändrat samhälle. De kommer då ofta att uppträda i andra sammanhang än de ursprungliga och utnyttjas därvid inte minst inom turismen. Hit hör t.ex. folkdansuppvisningar och bärandet av folkdräkt, imiterade allmogemöbler och -smycken samt nybyggda "dalastugor". Folklorismen har blivit ett nytt arbetsfält för folkloristerna.

Heterosexism är en term för ett system av negativa attityder, fördomar och diskriminering till fördel för motsatt-kön sexualitet och relationer. Det kan inkludera antagandet att alla är heterosexuella eller att motsatt-kön attraktioner och relationer är den enda/rätt normen, och därför överlägsen.

Heterosexism som diskriminering rankar homosexuella och bisexuella som andraklass medborgare - då man har olika legala och civila rättigheter, ekonomiska möjligheter, och social jämlikhet i majoriteten av världens rättskipningsområden och samhällen.

Gallikanism, gallikanska kyrkan, nationalkyrkliga strävanden i Frankrike; själva benämningen "gallikanism" uppkom under 1800-talet. En spänning mellan den franske kungen och påven fanns under hela senmedeltiden och fick sitt viktigaste uttryck i den s.k. pragmatiska sanktionen i Bourges 1438, där påvens inflytande i Frankrike inskränktes. Gallikanism i egentlig mening kan härledas från skriften "Les Libertés de l'Église gallicane" ('Den gallikanska kyrkans friheter'), utgiven 1594 av kyrkojuristen Pierre Pithou. Där hävdades bl.a.

Internalism–externalism, diskussion om historiesyn inom vetenskapshistoria.

Nydarwinism, detsamma som neodarwinism.

Se texten under kalvinism.

Expansionismen består av en slags politik i staten. Medan en del har kopplat samman uttrycket med att gynna ekonomisk tillväxt används det mer och mer för att beskriva ett land som vill utöka sina gränser samtidigt som man även är och kan vara Internationell. Vanligen men inte nödvändigtvis, med hjälp av militära åtgärder.

Boxlåsmekanism, mekanism för brytvapen där mekanismdelarna, hävstänger, avtryckarstänger, fjädrar, hanar m.m. ligger inbyggda i spår. Den används ofta på side-by-side-vapen för hagel och kula.

Fabianism, reformistisk socialistisk riktning i Storbritannien, representerad av Fabian Society.

Ockasionalism (av lat. occasio 'gynnsamt tillfälle', 'möjlighet', av occido 'falla ned', 'gå ned'), teori i 1600-talets filosofi, avsedd att ge ett svar på det av Descartes formulerade kropp–själ-problemet. Problemet gällde på vad sätt den andliga själen skulle kunna tänkas påverka den materiella kroppen eller vice versa. Det löstes av ockasionalisterna (främst Geulincx och Malebranche) genom antagandet att ingen direkt påverkan sker mellan själ och kropp, men att rörelser i själen ger Gud "tillfälle" (occasio) att initiera rörelser hos kroppen och vice versa.

Pessimism (en bildning till pessimus), i filosofin en uppfattning som bestrider att världen är inrättad på ett sätt som överensstämmer med mänskliga önskningar och värderingar eller som står i samklang med ett gott eller förnuftigt ändamål. Ibland inkluderas åsikten att världens existens är ett större ont än dess icke-existens skulle vara. Moderna företrädare för en filosofisk pessimism har varit Schopenhauer och Eduard von Hartmann, men redan hos antikens greker kan man finna formuleringar av en pessimistisk eller tragisk livsuppfattning.