Om ismer

Subjektivism är inom filosofin uppfattningen att varje företeelse för sin existens är beroende av ett subjekt som varseblir den eller reagerar känslo- eller viljemässigt på den. Subjektivism står i motsats till kunskapsteoretisk objektivism, som hävdar att företeelser existerar oberoende av alla relationer till subjekt. En form av subjektivism – etisk eller värdeteoretisk subjektivism – menar att ting har värde endast p.g.a. att något subjekt gillar eller önskar dem.

Akmeism, riktning i den ryska poesin kring 1910. Mot symbolismens överförfining och prästerliga attityd uppträdde i 1910-talets Petersburg en rad yngre poeter, t.ex. Nikolaj Gumiljov, Anna Achmatova och Osip Mandelsjtam, i det s.k. poetgillet. Deras utgångspunkt var det vardagliga livets poesi, yrkesskicklighetens glädje och ordet befriat från alla översinnliga budskap.

Antiintellektualism, misstro mot människors möjlighet att med förståndets hjälp, med sakliga resonemang och vetenskapliga metoder finna lösningar på teoretiska och praktiska problem. Misstron kan stegras till öppen fientlighet, och den kan gälla större eller mindre delar av den mänskliga verksamhetssfären. I denna mening betyder antiintellektualism ungefär detsamma som irrationalism, ett ord som dock förknippas mera med utformade läror om hur människan på annat sätt än genom förnuftet skall komma till insikt.

Biologism, att försöka härleda mänskliga beteenden och egenskaper utifrån biologiska rön.

Ibland används uttrycket biologisk determinism eller genetisk determinism vilket syftar på tanken att biologiska faktorer har en avgörande inverkan också på våra psykologiska och sociala egenskaper.

Biologist används ofta som ett skällsord för människor som enligt ordets användare har en övertro på biologins, de biologiska könens och/eller genetikens betydelse.

Fordism, begrepp som populariserades under 1920-talet av Henry Ford själv. Det anspelade på kombinationen av massproduktion – i synnerhet det löpande bandet – och masskonsumtion. Genom Michel Agliettas (f. 1940) studie av den amerikanska kapitalismen, Régulation et crises du capitalisme: L'Expérience des États-Unis (1976), och bildandet av den "reguleringsteoretiska" skolan i Frankrike, kom begreppet att få ett nytt liv.

Gravitropism, äldre geotropism, tillväxtrörelser hos växter framkallade av tyngdkraften (eller av centrifugalkrafter). Rörelserna medför att växtens delar intar olika vinklar i förhållande till tyngdkraftens riktning. Huvudrötter har positiv gravitropism och växer lodrätt ned; groddplantors skott visar negativ gravitropism och växer rakt upp, mot tyngdkraften. Sidorötter, sidoskott och blad kan orientera sig i karakteristiska vinklar i förhållande till huvudaxeln (plagiotropism); horisontella rötter sägs vara diagravitropa.

Nationalliberalism är en politisk ideologi som förenar nationalism och liberalism. Nationalliberalismens stora epok var under 1800-talet och en bit in på 1900-talet, då den spelade en stor roll i många europeiska länder, bland annat Danmark, Tyskland och Rumänien. Japan, Sydkorea och Taiwan är goda exempel på nationalliberala samhällen.

Analfabetism, oförmåga att läsa och skriva. I nutida i-länder med obligatorisk skolgång är total okunskap om skriften mycket ovanlig. Därför talar exempelvis UNESCO i stället om "oförmåga att med förståelse läsa och skriva en enkel redogörelse av betydelse för ens dagliga liv". Med en definition grundad härpå räknar UNESCO med att 40–50 % av jordens vuxna befolkning är analfabeter. Med nödvändighet osäkra skattningar anger 70–80 % i Afrika, 40–60 % i Asien, 20–30 % i Sydamerika, 10 % i Nordamerika och 5–10 % i Europa.

Nymalthusianism, befolkningspolitisk rörelse med ursprung i The Malthusian League, ett sällskap bildat i London 1877 med efterföljare i Nederländerna och Tyskland följande årtionde. Den omedelbara bakgrunden var det samband man ansåg sig se mellan stora barnkullar och fattigdom. Utgående från den av Thomas Robert Malthus framlagda satsen att befolkningar tenderar att föröka sig snabbare än vad deras näringsunderlag kan bringas att växa tog nymalthusianerna det då radikala steget att förorda preventivmedel och började inrätta kliniker för rådgivning.

Imagism, en brittisk-amerikansk riktning inom den tidiga 1900-talspoesin. Med impulser bl.a. från T.E. Hulme definierade Ezra Pound, t.ex. i sin antologi "Des imagistes" (1915) riktlinjerna för en antiromantisk poesi – koncentrerad, exakt och inte vag eller höglitterär i ordval, med nya rytmer och stor frihet i ämnesval. En bild (image), bestämde han som det som i ett enda ögonblick ger ett intellektuellt och emotionellt helt. Liknande kriterier anlade Richard Aldington: poesin skulle vara "hård och klar". Till gruppen hörde bl.a. också Hilda Doolittle och senare Amy Lowell.

Korporativism (av senlat. corporati'vus, av lat. co'rporo 'göra till kropp', 'förse med kropp', av co_rpus 'kropp'), korporatism, dels en politisk åskådning, dels en benämning på faktiska egenskaper och tendenser i politiska system. Som åskådning präglas korporativismen av att den betonar individernas roller i yrkeslivet. Om näringslivets olika grenar sammansluts i korporationer och om korporationerna under statens ledning får förvalta gemensamma angelägenheter, anses det liberala samhällets planlöshet kunna undvikas.

Socialism (av social), benämning på såväl en uppsättning politiska ideal som rörelser eller partier som arbetar för att förverkliga dessa ideal. Socialism utmärks av tilltro till gruppens, kollektivets och ev. statens förmåga att lösa politiska och ekonomiska problem.

Swedenborgianism, uppkallad efter Emanuel Swedenborg (1688–1772), är en kristen rörelse med särskilt fokus på monoteism och vikten av de tio budorden.

Nestorianism är en riktning inom kristendomen.

Patriarken av Konstantinopel, Nestorius (cirka 381–451), som tillhörde den antiokenska skolan, gjorde en skarp åtskillnad mellan Kristi gudomliga och mänskliga natur, och menade att dessa hade existerat skilda från varandra i honom.

Jungfru Maria skulle därmed inte vara Gudaföderska (grekiska Theotokos) utan enbart Kristusföderska (grekiska Christotokos). Denna lära fördömdes på konciliet i Efesos 431 och Nestorios slutade sina dagar i egyptisk exil.

Positivism, filosofisk riktning som brukar hänföras till Auguste Comte och hans samhällsfilosofiska arbeten. Det mänskliga tänkandet har enligt Comte under historien genomlöpt tre utvecklingsfaser. I den första används religiösa förklaringsmönster för att tolka och begripliggöra naturfenomenen; i den andra metafysiska. Det är först i det tredje och vetenskapliga stadiet som tänkandet enligt Comte förmår frigöra sig från alla sådana extraantaganden och fullkomnas genom att koncentreras på det "positivt" givna.

Wolffianism, filosofisk riktning benämnd efter Christian von Wolff och mycket populär vid europeiska universitet under perioden 1720–60. Wolffs filosofi var uppbyggd efter matematiskt mönster och hade en strikt logisk struktur. Efter sin lärofader använde efterföljarna ofta uttrycket "Förnuftiga tankar om ..." i sina boktitlar, vilket därför blev ett tydligt kännetecken på wolffianer.

Poststrukturalism, filosofisk riktning, med utbredning framför allt i Frankrike, som efterträtt och på flera punkter revolterat mot strukturalismen. Denna, sådan den företrätts av exempelvis Claude Lévi-Strauss, innebär en stark tilltro till vetenskapen och till möjligheten att nå en exakt och systematiskt uppbyggd kunskap om den sociala verkligheten. Poststrukturalismen, sådan den företräds av t.ex. den senare Michel Foucault eller av Jacques Derrida, präglas av misstro mot vetenskapens och förnuftets pretentioner.

Diffusionism, en riktning inom kultur- och socialantropologi, etnologi och folkloristik som lägger tonvikten på studiet av kulturelementens spridning. Begreppet diffusion lanserades på 1870-talet av E.B. Tylor som en av de möjliga förklaringarna till förekomsten av likartade kulturelement i skilda geografiska områden.

Stoicism är i filosofihistorien en åsiktsriktning inom grekisk och romersk filosofi. Dess anhängare kallas stoiker. Den stoiska skolan, Stoa, grundades av Zenon från Kition på 300-talet före Kristus. Namnet hänger samman med att Zenon undervisade sina elever i en pelarhall (stoa) i Athen. Man brukar indela stoicismen i tre perioder:

Despotism, despoti, styrelseform där all statsmakt är samlad hos en viss person (en despot) eller en viss grupp, som utövar denna makt efter eget godtycke; total diktatur. Aristoteles använde despoti som beteckning för ett asiatiskt regeringssätt, där härskaren styrde sina undersåtar som slavar. Under 1500- och 1600-talen användes ordet inom europeisk statsteori, delvis för att rättfärdiga koloniala erövringar.

Dyofysitism (grekiska dyo ’två’ och physis ’natur’), ibland kallad tvånatursläran, är inom kristologin läran att Kristus har två naturer, en gudomlig och en mänsklig. Den är förhärskande i till exempel syrisktortodoxa kyrkan. Läran är en reaktion mot Nestorianism, som kom i ljuset under Konciliet i Efesus och Eutychianism som diskuterades under Konciliet i Chalcedon.

Eutyreoidism (nylat. euthyroidismus, av eu- och thyreoidea 'sköldkörtel'), kliniskt uttryck som betyder att insöndringen av hormoner från sköldkörteln ligger på normal nivå. Bedömningen sker på basen av symtombild, fynd vid undersökningen av patienten samt koncentrationen i blodet av sköldkörtelhormonerna trijodtyronin (T₃), tyroxin (T₄) samt tyreoideastimulerande hormon (TSH) från adenohypofysen.

Etylism (nylat. ethylismus, aethylismus, av etyl(alkohol)), detsamma som alkoholism.

Parasitism (av parasit), förhållandet att en organism utnyttjar resurser på en annan organisms direkta bekostnad. Den organism som utnyttjar kallas parasit, och den som blir utnyttjad kallas värd. Parasiten är oftast mindre och har ofta kortare generationstid än värden. Av praxis brukar inte predation och inte heller bete av växter inbegripas i parasitism p.g.a. att angriparen här normalt är större än den angripne och att den senare omedelbart konsumeras. I parasitismens typfall, vilket gäller t.ex.

Preskriptivism, position inom den moderna metaetiken, främst förknippad med den brittiske filosofen Richard Hare. Enligt preskriptivismen är de moraliska utsagornas huvudfunktion att föreskriva hur vi skall handla med utgångspunkt i en allsidig bedömning av den konkreta handlingssituationen. Denna preskriptiva funktion är enligt Hare omöjlig att reducera till språkets deskriptiva funktion, medan det moraliska språkets värderande funktion tänks kunna härledas ur den preskriptiva.