Om ismer

Egocentrism (av ego och centrum) betecknar i Jean Piagets utvecklingspsykologi en oförmåga hos det lilla barnet att föreställa sig ett annat perspektiv än sitt eget. En sådan oförmåga till decentrering beror enligt Piaget på att barnet saknar vissa mer avancerade logiska operationer i sitt tänkande. Det egocentriska stadiet i utvecklingen visar sig också i barnets språk. Den egocentriska monolog som ofta ackompanjerar barns lekar förefaller mer vara ett stöd för barnets handlingar än ett försök att kommunicera med andra.

Funktionalism, beteckning för en radikal arkitekturströmning som formades i Europa omkring 1925. Denna går emellertid tillbaka på en djupare förändring i arkitekturen redan under 1800-talet, en reaktion mot den hävdvunna uppfattningen att man utgick från ett antal fasta hustyper (t.ex. den fyr- eller sexdelade planens typer) som kunde tillämpas för olika ändamål. Mot detta hävdade den engelska villaarkitekturen en additiv princip med rötter i medeltida byggande: varje rum formades för sin uppgift, rum lades till rum på ett fritt sätt, så att exteriören visade det inres organisation.

Statsidealism, benämning på en historiesyn som går tillbaka på Hegel och innebär att historiens ändamål är att förverkliga statens idé och att den förnämsta typen av historieskrivning är den som sysslar med att klarlägga statsutvecklingen.

Anarkism, en politisk riktning vars anhängare, anarkister, eftersträvar ett samhälle där individen utsätts för så lite tvång som möjligt. Beteckningen anarkist användes första gången under franska revolutionen, snarast som en hånfull benämning på de vänsterradikaler som förde en i de moderata revolutionärernas ögon destruktiv, ansvarslös politik. Termen togs på 1840-talet upp av Pierre-Joseph Proudhon (1809–65), som frivilligt betecknade sig som anarkist.

Funktionalism, en inriktning inom framför allt brittisk socialantropologi, europeisk etnologi och amerikansk sociologi som lägger tonvikten på analysen av de sociokulturella fenomenens funktion.

Petrarkism, benämning på den stil som utgick från Petrarca och präglade renässansens kärlekslyrik. Den utmärks av fasta motiv: kvinnans skönhet, kärleken en ljuv plåga, den älskande önskar sig döden. Stilistiskt kännetecknas petrarkismen av sökta metaforer, vitsar och paradoxer. I Italien anses den ha spelat ut sin roll år 1600, i andra länder levde den kvar längre. Till Sverige infördes den först omkring 1650 med Skogekär Bergbo. Som motbild mot kvinnoidealiseringen och förkonstlingen uppkom tidigt vad man kallar "antipetrarkism", närmast en perverterad petrarkism.

Primitivism, föreställningar som i äldre och enklare stadier av civilisationen ser något bättre och mer förebildligt än rådande högre kulturnivå. Sådana idéer har ständigt funnits i den västerländska kulturen. Antiken blickade tillbaka på guldåldern. Herdediktningen idealiserade lantlivet. De geografiska upptäckterna under renässansen glorifierade primitiva kulturer, som Montaignes föreställning om "den ädle vilden". Göticismen drömde om ärofull svensk storhet i forntiden.

Piktorialism, fotografisk stilriktning vars ideal var populära, främst i amatörkretsar, från 1880-talet fram till 1910-talet. Piktorialismens företrädare hämtade sin inspiration i den prerafaelitiska målarkonsten, impressionismen och jugendstilen. Piktorialisterna reagerade mot att kameraobjektivet tecknade verkligheten för skarpt och inträngande. Deras bilder kännetecknades därför av oskärpa, konturupplösning och mjuk ljusbehandling. Av riktningens företrädare kan nämnas Heinrich Kühn, Alfred Stieglitz och Edward Steichen samt i Sverige Gunnar Malmberg, John Hertzberg och Henry B.

Konnektionism (av konnektion), nyare riktning inom artificiell intelligens. Inspirerad av neurofysiologi, associationspsykologi och fysik förespråkar konnektionismen ett empiristiskt alternativ till det klassiska, rationalistiska paradigmet för artificiell intelligens. I det klassiska paradigmet vill man, med matematik, logik och språk som inspirationskällor, förstå och konstruera kognitiva processer som ett regelmässigt manipulerande av strukturerade symboler, oberoende av detaljerna i det specifika medium i vilket de är realiserade.

Liberalism, samhällsåskådning och politisk ideologi med den enskilda människans frihet i centrum. Liberalismen urskiljer två huvudvarianter av frihetsbegreppet: frihet från tvång resp. valfrihet. Den förstnämnda avser rätten till politisk frihet, frihet från förtryck, tortyr och censur samt rörelsefrihet. Valfriheten avser människors rätt att fritt välja arbete, bostadsort och fritidssysselsättning, liksom konsumenternas rätt att fritt välja varor och tjänster samt rätten till etablering av företag (näringsfrihet).

Franskklassicism, i icke-fransk litteraturhistoria använd beteckning för en strömning i fransk 1600-talslitteratur. Under 1600-talets första hälft skedde en brytning med 1500-talslitteraturens språkideal. Malherbe och Vaugelas krävde ett rent och exakt språk. Under inflytande från italiensk teori utvecklade Chapelain och andra doktriner om de litterära genrerna. Gränserna markerades och hybrider som tragikomedin förkastades. Tragedin placerades högst på genreskalan. Förbunden med genrehierarkin var den från retoriken hämtade idén om "les bienséances", det passande.

Manikeism (efter Mani), en numera utdöd gnostisk religion, grundad i Mesopotamien på 200-talet av Mani. Manikeismen var utpräglat synkretistisk, påverkad av kristendom, zoroastrism och buddhism. Den gjorde anspråk på att vara en universell religion; manikéerna var därför ivriga missionärer. Mani skrev själv ned sin lära i böcker som han gav kanonisk status.

Relativism är en filosofisk ståndpunkt enligt vilken uppfattningar och teorier kan vara sanna endast i en sorts lokal eller begränsad mening; de kan på sin höjd vara sanna relativt t.ex. en kultur, en ideologisk ståndpunkt eller ett teoretiskt paradigm. Enligt relativismen finns alltså ingen absolut sanning. Detta måste dock skiljas från den helt triviala tesen att vad som anses vara sant kan variera från en kultur till en annan.

Rationalism finns inom många områden.

Cecilianism (efter det kristna helgonet Cecilia), en kyrkomusikalisk reformrörelse som i början av 1800-talet framträdde som en reaktion mot den symfoniskt präglade kyrkomusiken med orkesterackompanjemang. Cecilianism hävdade att gregoriansk sång och oackompanjerad flerstämmighet i de förklassiska mästarnas stil bättre överensstämde med den katolska liturgins anda. Allgemeiner Cäcilienverband grundades 1868.

Det finns två typer av altruism, filosofisk och biologisk.

Filosofi

Altruism, osjälviskhet, att vilja och behandla någon annan (mänsklig) varelse än en själv väl, utan avsikt att därigenom gagna sitt eget intresse. Motsatsen är själviskhet eller egoism. Altruism kan variera i styrka, och i snävare mening avses med altruism endast de fall där en annans väl omfattas med en vilja starkare än egenintresset.

Hegelianism, sammanfattande benämning på de olika riktningar som tar sin utgångspunkt i Hegels filosofi. Hegelianismen har alltsedan sin begynnelse varit djupt splittrad. Redan på 1830-talet urskilde man tre olika strömningar, vilka efter mönster från franska revolutionen benämndes höger, centrum och vänster. Oenigheten gällde både Hegels religionsfilosofi och hans politiska teori men rörde i grunden innebörden i hans dialektik, dvs. nerven i hans tänkande.

De särartstänkande livmoderfeministerna säger att kvinnor och män är utrustade biologiskt med olika hormoner och hjärnor och utvecklar olika egenskaper som bör tas om hand och utvecklas naturligt; män/manligt – kvinna/kvinnligt.

Namnet livmoderfeminism används inte av anhängarna till särartsfeminismen utan är främst avsett att förlöjliga det stora intresse som riktas mot kvinnans biologiska särart, moderskap, graviditet, graviditetsrelaterade hormoner och liknande.

Finalism, filosofisk lära som i motsats till mekanismen förklarar skeenden ur deras ändamål eller resultat. Utgångspunkten är Aristoteles lära om ändamålsorsaker. Läran kan tolkas både ontologiskt som en teori om verkliga förlopp (handlingar, händelser, processer) och metodologiskt som en teori om framställnings-, förklarings- och tolkningsmöjligheter i fråga om verkliga förlopp.

Kretinism (av kretin), medfödd underfunktion av sköldkörteln, hypotyreos, som leder till grav hämning av fysisk och psykisk utveckling samt till kortvuxenhet. Symtombilden präglas i övrigt av slöhet, svårighet vid näringstillförsel, förstoppning, hes röst, dålig hår- och nageltillväxt samt ev. struma. Störningen kan orsakas av att sköldkörteln saknas, av ärftligt betingad brist på något av de enzymer som styr syntesen av sköldkörtelhormon eller av påtaglig jodbrist.

Manierism (fr. maniérisme 'förkonstling', av manière), konsthistorisk term (förr med nedsättande innebörd) för stilsträvanden inom i synnerhet den italienska konsten ca 1520–1600, tidigare kallad senrenässans. Den tidiga renässansens rumsbildning, figurkomposition och enhetliga ljusföring avlöstes av en mera orolig och splittrad stilsituation, där arvet från föregångarna utnyttjades på ett ofta mycket subjektivt sätt.

Luthersk inomkyrklig väckelserörelse (utan registrerat medlemsantal); dess upphovsman var Lars Levi Læstadius. Rörelsen uppstod i mitten av 1800-talet i norra Sverige, har sin största utbredning i Finland och finns också i Norge och USA. Læstadianerna samlas i hem och bönhus men även till stormöten med predikan, själavård och nattvardsfirande enligt kyrkans ordning. Efter Læstadius död 1861 var Johan Raattamaa rörelsens främste ledare. Under hans tid formaliserades læstadianismens själavårdspraxis.

Feodalism, term som används i delvis skilda betydelser, inom historisk forskning dels för att beteckna det medeltida länsväsendet med dess specifika rättsliga förhållanden, dels i bredare bemärkelse för att beteckna det samhällssystem som rådde i framför allt Väst- och Mellaneuropa under större delen av medeltiden, ibland även samhällssystem i andra områden och under skilda perioder; inom historiematerialistisk teoribildning betecknar feodalismen det produktionssätt som föregick kapitalismen.

Jainism, indisk religion. Jainismen framträdde historiskt under samma tid och i samma miljö som buddhismen. Mahavira (ursprungligen Vardhamana) verkade på Gangesslätten omkring eller något efter år 500 f.Kr. Enligt en trovärdig tradition anslöt han sig till en redan existerande riktning av asketer (sanskrit shramana) som ca 250 år före honom organiserats av Parshva. Parshva och Mahavira räknas inom jainismen som de sista i en serie av 24 andliga lärare i besittning av fullständig insikt, kallade tirthankara.

Aristotelism, beteckning för filosofiska riktningar som utgått från eller påverkats av Aristoteles filosofi.